Diceman

Roll the dice
Be precise
And decide
Which day to die

Stop the press
Get undressed
Any rights
Don't apply

Ready then
Take a spin
Bullet in
Don't be shy

Underneath
All the same
Shift the blame
And don't ask why

Survived it once
Survived it thrice
Roll again
Hear us cry

Playlist v. 17

Denna veckans livbojar:

Dez and Nobs - "Behemoth" (cd)
Ah! efterlängtad skiva från Fingerprints-gänget som uppfyller förväntningarna

the bomarr monk - "Beats Being Broke"(cd)
Sköna instrumentaler från denne lågprofilerade beatmakare

Boards of Canada - "Geodaddi" (cd)
Ja, jag vet. Jag är 100 år efter alla andra när det kommer till B.O.C...

Olonasie - "Fading Sess"(cd-spår)
Vackert, stämningsfyllt och rogivande från denna lovande svenska

David Axelrod - "s/t" (cd)
Man hör verkligen varför han är en av DJ Shadows förebilder

jel - "Soft Money"(cd)
anticon producent som går från klarhet till klarhet

Pigeon John - "Sings The Blues"(cd)
Nej, jag tröttnar verkligen aldrig på...

why? - "Elephant Eyelash"(cd)
...dessa två skivor. Mästerverk!

Life Ain't Nuthin' But Bitches And Money

Äntligen en upplaga av Monopol som speglar min bakgrund ;)

Känns ju som om det klassiska spelet har fått en välbehövlig Grand Theft Auto-touch.

Buggin' Out

Jag säger som Phife Dawg från A Tribe Called Quest gjorde i låten "Buggin' Out" från det lysande albumet "The Low End Theory" (för övrigt en av tidernas bästa skivor alla kategorier):

"I never half step cause I’m not a half stepper/Drink a lot of soda so they call me Dr. Pepper".

Hur gör man för att få sponsorsavtal med Dr Pepper egentligen? Om jag tatuerar in deras logo så kanske jag kan få några gratis plattor av den fantastiska brygden.

Ja, jag vet. Jag borde kliva upp framför massorna och säga med stadig röst: "Hej, jag heter Michael och jag är Dr Pepper-ist".

Ska nog maila dom och fråga. Nåt borde man ju få för lång och trogen tjänst...

Illusion Swapping

En av årets bästa samlingsskivor det här året har passerat skamligt obemärkt i svenska media. Tropiczone Swap är namnet på detta mäktiga projekt där svenska emcees och beatmakare som t.ex. Porter, Prosperous, Nadasdi och Peshi från favoriterna i Out Of The Blue Crew möter flera av dom intressantaste namnen från den amerikanska undergroundscenen som t.ex. fantastiska Abstract Rude, LMNO, Radioinactive och Subtitle.
Allt detta utgivet på det enormt intressanta svenska skivbolaget Twentyfour:Seven Records som ligger bakom många kvalitativa släpp.
Personliga favoriter på skivan är bl.a Olonasie oerhört sköna instrumental "Fading Sess", Prosperous & Porters underbara "Illusion Swapping" och Innaspace futuristiska "Rough Masters".
Men det finns som sagt inga direkt dåliga spår på skivan även om jag är skeptisk till både Ceebrolistics och KELs bidrag.

Kolla även gärna in Twentyfour:Sevens andra släpp som t.ex. Disflex6 och Candy's 22.

Köp och stöd egensinniga kreativa småbolag!!
Dom behövs!

One Down (thank God)

Äntligen är det vidriga svinet Niklas Lindgren fast!!!!

Synd bara att det tog sån lång tid och att han hann förstöra så många liv under tiden.

Man önskar ju att han nu får ett långt och hårt straff, men med tanke på att det är Sverige vi pratar om så är han väl snart ute igen...

Och bara för att denna sjuka man är fast så innebär ju inte det att gatorna är befriade från hot, våld och brott mot kvinnor.

Playlist v. 16

Bäst denna vecka i 41475:

Listener & EQ - "Ozark Empire" (cd)
Det blir inte mycket bättre än så här

Peanut Butter Disco - "Come Together" (mp3)
Mer sväng åt folket!

22:22 - "I Think I'm Moving Home" (mp3)
Kommer man från Hedemora så...

Kapten Röd - "Kallakallacka" (mp3)
Kaptenen kommer nog dominera ytterligare en sommar

Absent Minded - "Yes, Yes, Y'all feat. One Eye Red" (cd-spår)
Revival. Ayo var ju tuffast på den tiden!

v/a - "Tropiczone Swap" (cd)
Det bästa från Sverige & USA i en fantastisk mix

Jedi Mind Tricks - "Blood In Blood Out" (mp3)
Ondska med skönt sväng som jag aldrig tröttnar på

Emil Jensen - "Telefonkiosk" (mp3)
Lagom mycket moll för dom där gråa dagarna

Busdriver - "Fear Of A Black Tangent" (cd)
Regan Farquhar har tagit över mina hörlurar i flera veckor nu

Kultiration - "Grogrund" (cd)
Japp, sommaren är snart här

Props Goes To...Part I

Eminem, 50 Cent, Kanye West, Snoop Dogg etc i all ära (även om jag är högst tveksam ifall Fiddy är värd nån ära alls talanglös som han är). Men det finns så många emcees som i mina ögon inte får i närheten den uppmärksamheten som dom är värda. En sjukt duktig battle- OCH studiorappare som Mac Lethal har, med undantag från en intervju i den själfulla tidningen Quote, inte nämnts med en enda rad i svenska media så vida jag vet. Och det är inget annat än en stor skandal. För att inte tala om Adeem, Brother Ali, Dos Noun, Nobs m.fl.
Min tanke är att med jämna mellanrum skriva om dessa, och ev. även fler, artister här för att förhoppningsvis kunna få ytterligare nån att upptäcka dessa underbart begåvade artister. För bra musik förtjänar uppmärksamhet, den dåliga får den tyvärr ändå.
Här i min första så kommer jag att uppmärksamma min absoluta favoritemcee. Jag ska till att börja med erkänna att han kanske inte ligger bakom dom absolut bästa skivorna, men att när det kommer till skills så är han nummer ett i min bok. Mike Averill, mera känd som Eyedea (a.k.a. Oliver Hart). Vinnare av alla battletävlingar av rang (Scribble Jam, Blaze-Battle etc.) och den som haft möjligheten att höra eller se honom när han freestylar måste hålla med om att han är snuskigt duktig, eller så är det bara för den personen att sluta lyssna på hiphop. Men givetvis så räcker det inte att en person är duktig inom freestyle- och battlevärlden för att i mina ögon vara en stor emcee. Men lyssna bara igenom skivan "First Born" som han och sin partner Abilities debuterade med 2001. Där rymms allt från skrytsamma texter om deras egna förträfflighet, till personliga och smärtsamma betraktelser till mer abstrakta och intelligenta texter som t.ex. i den fantastiska "Birth Of A Fish". Och allt detta levereras med ett sjukt bra flyt och en artikulation som gör att man utan minsta ansträngning kan suga åt sig varenda ord som lämnar Eyedeas tunga. Skulle kunna fortsätta att ösa beröm över denna man, men tycker istället att ni som inte har hört honom ska omedelbart söka upp nåt av honom och bara njuta!

Detta kommer alltså att troligtvis bli en miniserie om emcees som inte får den uppmärksamhet dom förtjänar. Tipsa gärna om ni har några ni skulle vilja ha med.

---

---

In The Name Of Love

Hade egentligen tänkt att börja en mini-serie idag om emcees som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet, men den får vänta.
Anledningen till det var en underbar kväll på Café Publik igår. En helkväll med underbar spoken word, hiphop och kärlek. Det var Listener Tour Of Homes som hade kommit till stan, och med det kom värmen.
Huvudsakliga anledningen till att jag tog mig dit i regnet var att amerikanen Listener skulle komma. Lyssnade en del på hans skiva "Whispermoon" när den kom och gillade den skarpt.
Med sig igår hade han några holländare. Först upp på scenen var Skinfiltr8r. En charmig spokenword-kille som verkligen knäckte! Han hade till sin hjälp bara några fotpedaler och en effektbox där han på plats först samplade ljud som han gjorde med munnen och div. olika tillbehör som t.ex. en vanlig plastkasse. Han loopade det sedan live och körde sin sköna poesi till det. Helt underbar! Ett smakprov från en av hans skivor kommer här (han släpper ca en skiva i månaden och alla levereras i handgjorda fodral av olika slag).
Nästa akt var den mer renodlade hiphopuppsättningen vid namn Holy Eyes. Inte särskilt spännande alls och egentligen inte värda att ägna mer uppmärksamhet här.
Slutligen så var det dax för Listener. Han bjöd på uppemot en timme av underbar hiphop och sköna betraktelser. Det tillsammans med en intim stämning och
en öppen dialog med publiken skapade en underbar kväll. Att han var oerhört trevlig oxå och gärna tog sig tid när jag och min vän Kristian stod och pratade med honom i nästan en halvtimme made my day.
Får ni chansen att se dom spela (dom är i Sverige ett par dar till) så tveka inte!! Som en liten teaser så lägger jag upp en videoupptagning med en acapella-version av "The Music That The Angels Do" från en tidigare spelning på turnén. Enjoy!

Ska även tilläggas att gårdagens spelning var gratis!

---

---

I Am

"I'm the demon, who never wants to sin
I'm the angel, who unleashes the beast within
I'm the new moon, that brigthens up the night
I'm the sun rise, that never shines its light

I'm balance in contrast
I'm alone while I'm in contact
I'm the runaway train still on the track
I'm the man with no fear who always looks back

I die daily, yet live only once
I try hard, but do easily
I'm the smartest man to ever be the dunce
I want money, but seek not needily

Make me who you want
Take me as you will
but hurt me one more time
and surely I will kill"

---

---

Get In The Van

Jag har aldrig riktigt förstått charmen eller meningen med talkshows. Dom är oftast ytliga och plastiga versioner av verkligheten där alla antingen är freaks à la Ricki Lake och Jerry Springer, eller fina, underbara myspysfigurer som hos Oprah Winfrey och Dr Phil. Att se en av dessa program är alltid en pärs. Jag känner nästan omedelbart en känsla av djupt obehag inom mig av all påtvingad käckhet och påklistrad vishet som sprids genom dom. Fram tills nu.
Nu har jag äntligen hittat en talkshow som talar till mig, som jag kan känna mig bekväm med och som berör det jag är intresserad av. TV-kanalen som har gett mig detta är Independent Film Channel (IFC) och showens namn är "The Henry Rollins Show". That's right, det är alltså allas våran favorit kille i shorts och tatueringar som är programledare. Och alla som känner till honom förstår då ganska snart vad för slags show det är. Det är samtal med intressanta personer som faktiskt har något att säga om sin omvärld, mixat med liveuppträdanden av spännande musikaliska akter.

Premiär avsnittet bjöd på ett samtal med filmskaparen Oliver Stone om hans nya film "World Trade Center" och hans syn på det politiska klimatet i USA idag, och för det musikaliska står punkrockbandet Sleater-Kinney.
Och alla program som avslutar med en ärlig hyllning till Rainer Fassbinder och Keanu Reeves får pluspoäng av mig iaf.

Avsnitt 2 bjuder på besök i studion av Chuck D från Public Enemy samt sjukt svängiga Jurassic 5.

Jag kommer då följa serien med största intresse!!

---

---

En ny drog...?

Det finns ju en uppsjö av saker och ting här i världen som kan skapa beroenden. Allt från alkohol och droger, till sex och spel. Man kan vara nikotin- och sockerberoende och man kan vara beroende av adrenalinkickar. Jag är personligen en sån person som väldigt lätt blir beroende av saker, min psykolog gav mig en term för det vid ett tillfälle, men jag har nu glömt bort det. Nu har ett nytt beroende gjort sitt intåg i mitt liv. Det är kanske inte lika destruktivt som vissa av dom andra, men likväl något som har en förmåga att starkt ta över min vardag. Och vad är det då det handlar om? Jo, rörpärlor och pärlplattor. Ni vet det där som man lade som barn som bildade mönster och former som t.ex. hjärtan och stjärnor. Det är i det träsket som jag numera är fast.

Det började lite oskyldigt med ett par pärlplattor till mina syskonbarn.
Sen var det som om pärldjävulen hade slagit sina klor i mig, och pärlor för flera hundra kronor införskaffades. Nästa platta på schemat blev en hyllning till skivbolaget anticon (till få personers förvåning...).

Sen var det då dags för det stora. En kopia av en tavla av Roy Lichtenstein. Mycket jobb och mycket tid gick åt, men precis som vid så många andra former av beroenden så spelade det ingen roll. Det var ju kicken man var ute efter. Åtskilliga tusen pärlor senare så var den då färdig. Genom ett fint samarbete mellan mig, Emma och
programmet Photopearls så ligger den just nu på mitt golv i väntan på the finishing touch. Man kan ju inte annat än undra var detta kommer sluta någonstans.... En muralstor platta föreställandes Chairman Mao kanske?

But remember kids: Don't try this at home!

---

---

Undertow

Myspace.com. Ondskans verktyg eller ett underbart och bra sätt att hitta ny, spännande musik? Åsikterna går verkligen isär ang. det. Själv är jag oxå väldigt splittrad. Å ena sidan så är sidan ful, klumpig, belamrad med irriterande reklam och den har ständiga serverproblem. Å andra sidan så tycker jag att det är ett bra ställe där man kan följa många av sina favoritartisters nyheter och uppdateringar på ett och samma ställe.
Att jag sen fann bästa, underbara Emma där kan jag iofs inte komma ifrån, så helt ondskefullt kan det ju inte vara.
Men nu är det andra gången jag blivit kär genom Myspace. Men Emma, du behöver inte oroa dig, det gäller inte en annan kvinna. Utan en man. Andre Allen Anjos är namnet på denna ca 20-årige portugis numera bosatt i Greenville, Illinois. Vad är då så speciellt med denne man? Jo, det är att för det första så är han en av medlemmarna i Peanut Butter Disco som levererar helt galet bra electronica som gör att man bara vill hoppa runt i lägenheten i rent glädjefnatt. Lyssna själva här. Men det största anledning till min förälskelse stavas The Silent Film som är ett av hans andra åtskilliga projekt (se hemsidan för den sjukt långa listan). Skön alternativ rock, som efter Peanut Butter Discos tokfest får mig att vilja krypa upp under en filt med min käraste o bara njuta av varandras närhet och stämningarna i Jakob Lewis röst. Tyvärr kan jag inte bjuda på ett smakprov, men gå in på deras sida och njut av underbara "Bronze Horse". .
Att sen Andre är så där lagom pop-söt och oförstörd gör ju inte saken sämre. Nya upptäckter som denna är det som gör livet mer uthärdligt.

Slutligen så slänger jag oxå in ett helt orelaterat musikaliskt tips. cars & trains är namnet på ett projekt av New York-ättlingen Tom Filepp. Han bjuder på en skön blandning av electronica och lo-fi pop. Lyssna gärna in här och ha en fortsatt bra påskhelg.

---

---

Written On My Forehead

Estradpoeter på skiva. Hur kul kan det vara egentligen? Kan vara ganska grymt faktiskt. Men det varierar givetvis och kvalitén åker berg- och dalbana. Det är kanske inte det mest spännande sortens skivor man kan lyssna på, men det beror lite på hur poeterna i fråga har gjort det.

Jag börjar med att lyssna igenom ett antal låtar med Johannes Anyuru och Sean McConnells projekt Brokenword. Abstrakta och filosofiska betraktelser på engelska som framförs till sköna produktioner av DJ Khim. Måste erkänna att första gången jag hörde nåt från deras skiva "Anatomy Of A Dying Star" så var jag allt annat än imponerad. Mest pga Johannes rent ut sagt kassa engelska uttal. Men efter att ha lyssnat lite mer så måste jag faktiskt erkänna att jag gillar det. Ingenting som jag orkar lyssna på under längre perioder, men det är kvalité. Ett extra plus för att dom vågar vara svåra o inte sänker ner sig till en popnivå för att vinna fans.

Frithiof Andersson. Det är ett namn som ni kommer se dyka upp här rätt ofta kan jag tänka mig. Konstigt vore det annars då det är han jag delar en 3a med på Blåvalsgatan i vårat egna lilla kollektiv. För en tid sedan så spelade han in ett antal dikter hos Leo Berger. Ingen musik, bara ren poesi. Han marknadsför den nu under namnet "..Will Recite Poetry for Vegan Food". En sak som måste tillägas är att det hela handlar om en beta-version, vilket oxå hörs. Det är svårt att bedöma Frithiofs skiva då den inte riktigt är menad som en riktig skiva utan som nåt som han kan lämna till arrangörer och dylikt. Sen är ju han en av dom som ska upplevas live och inte på skiva. Innan det här börjar låta som en ren fjäsktext så måste jag dock komma med lite kritik. Hans inläsning är inte helt lyckad tycker jag och skivan är fylld av små missar. Mer tid borde ha lagts på det hela, men förhoppningsvis kommer det bli bättre nästa gång. För er som ev. är intresserad av att lyssna på honom kan glida in på hans hemsida där man kan ladda ner hela skivan. Och med dom orden så lämnar vi wannabe-revolutionären... ;)


Navid Modiri, pretty boy, etablerad estradpoet och programledare för Frank i P3. Såg honom tävla i Borås Open för en vecka sen, och man förstår hur han kunde bygga sig ett stor namn inom slamscenen. För nåt år sedan så släppte han o några till skivan "Dags För Slagsmål" under namnet Navid Modiri & Gudarna. Jag vet många som älskar Navid och gänget, men ärligt talat, jag förstår det inte. Visst är låten "Snart Dör Bob Dylan" oerhört skön, men det är mest pga den sköna produktionen. I övrigt så består skivan mest av slätstrukna Sockerdricka-texter levererade av reggaeinfluerad musik som känns mer som UB40 än The Wailers. Tråkigt med andra ord. Men hans karriär går bra och han är säkert värd det. Om man gillar den sortens popnonsens dvs.

På SM i Poetry Slam i Göteborg 2005 blev jag för första gången bekant med Emil Brikha. Tävlandes för Rinkebys lag så imponerade han stort på mig, och minnet av hans texter levde kvar efter dom tävlingsdagarna. Skickade sedan efter hans två skivor "Inner Conflicts" och "Let It Out!". En vild blandning av texter på både svenska och engelska, rena poesiuppläsningar och abstrakta hiphop-spår. Emil kanske inte är världens tightaste emcee, men det kompenseras av hans bredd på texter som berör alla tänkbara ämnen. Helst när han jobbar med Johan från Stacs of Stamina och Skitzophrenic så svänger det rejält i mina avantgardälskande öron. Men även hans egna produktioner står väl på egna ben och jag kan inte annat än att rekommendera fler att kolla in honom då han, enligt mig, inte får den uppmärksamhet som han är värd.

Älska honom eller hata honom, men dom flesta som har hört Daniel Boyacioglu har en åsikt om honom. Som vinnare av poetry slam SM både 2001 & 2002 så är Daniel en av dom stora namnen inom estradpoesin i Sverige. Han har släppt 2 skivor. Den första, "The Very Best" utgiven via Moserobie är i mina öron väldigt ointressant och tråkig och inget som jag orkar lyssna många ggr på. Det känns lite väl ostrukturerat för min smak, men det finns vissa sköna rader på den som t.ex. "du vinner Music Awards/jag vinner August-priset" och "jag battlar inte rappare/jag battlar Lars Norén".

2005 så släppte han sedan "Visa 2007 - show me the money" på Robyns egna skivbolag Konichiwa Records. Och nu låter allt mycket bättre. Det är en fantastisk samling sjungna dikter som är tonsatta av gitarristen Fredrik Bergström. Låtar som "Pluppen", "Mellansnack" och "Namngivning" har gått varma hemma hos mig dom senaste månaderna och det jag nu ser fram emot är tillfället att se honom live, nåt jag har lyckats missa fram till nu.

Som vissa kanske har förstått så har jag sparat det bästa till sist. Mannen, myten, skägget: Kung Henry! Även han SM-vinnare i poetry slam och representant för Uppsala så har denna man gjort mycket. En hejare på både engelska (då han går under namnet Henry Bowers) och svenska så är han i mina ögon outstanding. Med oerhörd pondus o scennärvaro så är han en fantastisk underhållare, och en av dom få som lyckas producera grymt bra grejor även på skiva. Han ligger bakom ett antal singlar o skivor, vilka alla rekommenderas, men den jag kommer nämna främst här är förra årets "Master Mind". Underbara hiphop-produktioner som i sig håller hög klass, men lägg sedan till Henrys mäktiga stämma och sjukt tighta flyt så har vi här inte bara en av Sveriges bästa poeter utan även en av dom bästa hiphop-akterna. Jag skulle kunna prata länge om denne filur, men tycker istället att alla ska gå in på hans hemsida, beställ hans skivor och din sommar kommer garanterat bli lite skönare och gladare! Har förresten 2 quicktime-filmer med honom från förra årets SM. Jag bjuder på en av dom här, hör av er om ni vill ha den andra.

Men glöm aldrig: Poetry is for Fairies!!!

---

---

Släpp Våren Loss...

Argh!!! Är sååå trött på detta eviga regnande och tillvarons gråhet! Jag som trodde att våren skulle ha gjort ett tydligare intåg vid det här laget, men noooo..! Att man utsätter sig för den här skiten år ut och år in. Borde logiskt sätt överge dom norra breddgraderna och finna lyckan på varmare platser. Jag har inte ens några överdrivna krav. Det enda jag önskar mig är att det är varmt o soligt en större del av året än det är grått/kallt/regningt/mörkt/snöigt etc.
För att använda ett oerhört vältaligt och fint ord: det här vädret är för pissigt!!!


Nä, nu måste jag lämna denna eviga diskussion och prata om nåt som får mig på bättre humör. Och vad kan då vara bättre än att spilla galla över det musikaliska utbudet? S.k. "supergrupper" inom musik är ett fenomen som varje gång man hör om så hoppas man att det är den sista. Men återigen har en sådan krupit fram, och denna gång inom hiphopen. La Coka Nostra är gruppnamnet, och består av Non-Phixion(Ill Bill, Sabac Red & Goretex), gamla avdankade House Of Pain (DJ Lethal, Everlast & Danny Boy) samt lite mindre kända namn som bl.a. Slaine, Big Left, Opto, Mr.Kaves, Cee Kay, Meeks, och Germs. Usch, jag ryser lite av bara tanken. Visst, det finns ju kapacitet i det gänget att producera sköna grejor, men jag är enormt skeptisk. Men den som väntar får se som det brukar heta. 2007 ska skivan tydligen dyka upp. Ett smakprov finns här.

Vill oxå passa på att tipsa om en relativt nyöppnad affär här i Göteborg. Panik heter den och ligger på Kungshöjdsgatan. Har själv inte hunnit besöka affären än, men efter en titt på deras websida så är jag peppad att styra mina steg dit. Det som bjuds där är både begagnade och nya skivor inom t.ex. pop, noise, punk, hiphop och emo, samt ett litet utbud av kläder och böcker.


Nu ska jag följa PHs råd och drömma mig tillbaka till gamla tider genom att lyssna på gamle knarkräven Snoop Doggy Doggs första platta "Doggystyle".

Fo'Shizzle my nizzle!!!

---

---

Photograph Of A Photograph

Jag har ju, som vissa personer vet, en förmåga att totalt snöa in på olika filmer och serier och därför konsumera kopiösa mängder av dessa under kort tid. För ett par veckor sedan plöjde jag igenom en stor procent av The Simpsons 17 säsonger. Innan dess var det en intensiv helg med My Name Is Earl och strax innan det Monty Python's Flying Circus.

Nu har jag iaf hittat en personlig hjälte i The West Wing. Det är Toby Ziegler, spelad av Richard Schiff. Få personer kan med så få ord och sparsmakad mimik ge ett ansikte till svartsynthet kombinerad med idealism, uppgivenhet och brist på livslust, en kort stubin och allt detta levererat med den svartaste tänkbara humorn som glimmar till när man minst anar det. Ett lysande exempel är avsnittet "Somebody's Going To Emergency, Somebody's Going To Jail" (S02E16) . Toby, I salute you!!!



Inte för att Detroitgruppen D12, Eminems skyddslingar, någonsin har betytt det minsta för mig, så är det ändå trist att läsa om ytterligare en "rapstjärna" som faller offer för våldet. Denna gång så var det 32-årige Deshaun "Proof" Holton som blev nedskjuten utanför the C.C.C. nightclub i Detroit på tisdagsmorgonen.
31 december 2005 så blev en annan medlem i D12, Obie Trice, skjuten i huvudet men överlevde tursamt.
Tragiken är ju egentligen inte att det är en artist som har blivit skjuten, utan ytterligare en människa som blivit bortsliten i förtid och lämnar sörjande familjemedlemmar o vänner efter sig.


Vad har jag då för planer för inledningen på denna långhelg som smygstartar idag? Inga alls. Och det känns rätt skönt faktiskt. Ska nog glida ner i min fåtölj, lyssna på en av mina all-time favourites: "Om Det Inte Händer Något Innan Imorgon Så Kommer Jag" av David Sandström, och sen äntligen försöka ta tag i att börja läsa "Po Man's Child" av Marci Blackman som har stått i bokhyllan sen i julas...


Har åtskilliga ggr nu försökt att lyssna Dilated Peoples senaste album "20-20", men den är verkligen inte bra. Trots namnkunniga gäster som Talib Kweli och Defari så faller det hela ganska platt. Ett tidigt varningstecken borde iofs ha varit när man såg att Capleton skulle gästa på skivan. Inget ont om denne man som ligger bakom bl.a. den underbara skivan "Still Blazing"från 2002, men samarbeten mellan reggae- och hiphop artister har så gott som aldrig funkat och har ofta varit ett tecken på en karriär på nedåtgående. Och det verkar tyvärr stämma även i fallet Dilated Peoples. Dom sällar sig nu till skaran av favoriter som det senaste året har släppt tråkiga o intetsägande album. En genomgång av dessa kommer vid senare tillfälle.

Slutligen så lämnar jag 2 musikaliska tips till alla som ev. är intresserade (ni är nog inte så många)...

"Half-Assed & Halfway There 2005 Fingerprint Sampler
"Inked Impressions: Volume One 2004 Fingerprint Records Compilation

---

---

Sofa King

Ja, vårsolen från igår var ju, inte helt oväntat, en tillfällig besökare. Idag så är det återigen regntunga skyar som gäller över Högsbo... Och vad kan då annars muntra upp, iaf tillfälligt, om inte genom att se utdrag ur SlamNation, och då speciellt lysande framträdanden av Taylor Mali, Saul Williams och Beau Sia. Dessa killar kan verkligen skriva och framföra poesi på ett sånt sätt att jag inte längre ifrågasätter varför jag inte längre går på deltävlingarna i poetry slam på Café Hängmattan. Livet är ju alldeles för kort för att man inte ska söka upp kvalite och inte bara tillgänglighet.
Och sen finns det ju andra orsaker till att jag har svårt för slam-scenen. Det största är allt ryggdunkande och den lätt incestiösa klubben för inbördes beundran. En cirkel med poeter som ägnar all tid till att berömma varandra. Sen stör jag mig oxå enormt mycket på beteendet vid poängsättningen. För er som inte känner till hur det går till så ska slumpsvis utvalda jurygrupper i publiken sätta poäng på varje framträdande genom att ge poäng som sträcker sig mellan 0 till 10.0. Sen är det väldigt vanligt att publiken och övriga poeter buar åt alla poäng som är under ca 7.0. Det är detta som stör mig enormt mycket! Tanken med att det finns en skala mellan 0 till 10.0 poäng och inte en mellan 5.0 till 10.0 är ju för att kvaliten på poeterna o deras framföranden faktiskt är sjukt varierande. Och jag tycker faktiskt att det ska krävas lite extra för att få höga poäng och inte bara att man ställer sig på scenen och läser en dikt.
Och för att få poäng över 9.0 så tycker jag att dikten och framförandet ska vara så exeptionellt att man får gåshud. Men inom denna rörelse av inbördes beundran så delas såna poäng ut åt höger och vänster, och då tycker jag att hela grejen helt förlorat sin mening och allt blir bara ointressant.


Men 7e maj så lovar jag att jag ska besöka Hängmattan igen. Då är det årsfinal där dom 4 bästa bildar Göteborgs lag i SM i Sala. Och jag förväntar mig att Frithiof Andersson, min sambo och skäggpartner, ska ta en plats i laget o representera Blåvalsklicken fullt ut.





Vecka 15 är det följande skivor som älskas allra mest i mitt rum:


Anvil - New Music For Virtuosos
Eibol - Karma Kingdom
jel - Soft Money
why? - Elephant Eyelash
DangerDoom - The Mouse and the Mask
Dos Noun & Burns - Compelling


Ps. Måste bara säga att The Streets nya skiva "The Hardest Way To Make An Easy Living" är sååå tråkig!!!!

Ps 2. Snart kommer den efterlängtade!!!! 19 april så släpps den nästintill kriminellt försenade dvd:n "Refused are Fucking Dead" av och med dom gamla hjältarna. Äntligen!!!

---

---

Datajävel...

Peppad efter att ha läst mina gamla bröder valdemareviews, Musikministerns och PTs bloggande så tyckte jag att det var dags för mig att representera västkusten up in this shit!

Har idag tillbringat sjukt många timmar med att ominstallera en gammal stationär dator som jag ska sälja.... Hata Microsoft och deras licenser... Men efter mycket om och men så lyckades jag få allt att fungera utan att göra av med några pengar. Mer bling-bling till mig!

Annars har dagen varit bra. Solen har visat sig majoriteten av dagen, min Dr Pepper har varit lagom kall o det ramlade in ett roligt paket idag från det eminenta bolaget Fingerprint Records innehållandes bl.a ett promo exemplar av Anvil's kommande skiva "New Music For Virtuosos". Ganska skön o avslappnad instrumentalt gung, men det når inte riktigt bolagets senaste utgåvor från t.ex. Eibol och Nobs. Kanske inte så förvånande då att jag senare under dagen läser på Anvils Myspace-sida att skivan inte längre kommer släppas på Fingerprint utan på 21 Balloons Productions.

Nu kommer jag nog tillbringa kvällen med att se avsnitt 18 av Prison Break o ev nåt gammalt avsnitt av The West Wing. Och innan nån börjar diskussionen om huruvida nedladdning är av ondo eller ej, och drar in PH i diskussionen så vill jag fastställa att han och jag redan har haft diskussionen och kommit fram till att vi tycker rätt lika i grunden.

Avslutar dagen med min senaste nedskrivna text (första på över 2 månader)

"art is what is remembered...before we crash into the sun let us write of what set us on such a course...before we go let us remember ourselves...there is beauty in some humans...the others are for breeding just to make sure there are more to remember us...more to live this life...let us save the future with words of our own hurt...words of our triumph over it...words of our hope...let us write and paint our souls so that we sit in the stars...let us linger on the cheek of this world like that tear that falls down your cheek whenever you remember yesterday...let us be that...let us write...let us paint...let us tear souls to pieces...this is a reaction...this is angst...this is the will to move...i do promise you that we will live forever if you trust it so...believe...asleep until mourning..."

---

---