Endtroducing...Hannes Hopf

Krama Johannes, frukta Aggro, respektera Hannes Hopf.


Bakom masker och solglasögon




















Det är vårsol i mars, men knopparna har inte hunnit brista än. Playlisten på min odugliga iPod nano har precis fått tillökning med diverse nya album.
I onsdags tog jag en tur ut för att fylla lungorna med frisk vårluft och näsborrarna med osen av hundskit. Under den två timmar långa promenaden hann jag lyssna igenom The Beatles självbetitlade album (det vita) och rapparen DOOMs tredje album Born Like This.
Det var flera år sedan jag lyssnade igenom "le album blanc". Dom flesta låtarna på albumet är klassiker och flera av dom har jag ett speciellt förhållande till.
När jag var liten försökte mamma få mig att sjunga med till Ob-La-Di, Ob-La-Da under barn-kareoken, medan hon spelade mah jong med sina filippinska väninnor.
Första gången jag hånglade på popklubb, var det till tonerna av Siouxsie & the Banshees Dear Prudence-cover.
Jag minns också att en kamrat ska ha spelat inledningen till Julia, när han under ett gig annonserade sin nyfödda dotters namn.
När The White Album och The Black Album mixades ihop av Danger Mouse och blev The Grey Album, var det kört för min del. The Beatles och Hova i ett hemsnickrat projekt? Otroligt!
Min pappa The Beatles-entusiasten brukar ofta påstå att det aldrig kommer finnas ett större band än The Beatles. Visst, det är ingen idé att ifrågasätta The Beatles popularitet när det kommer till antal sålda album, eftersom dom var verksamma under en förhistorisk tid då folk faktiskt köpte musik. Jag brukar dock argumentera och lägga fram att The Beatles popularitet berodde på diverse memorabilia, i form av vanlig merchandise som t-shirts och affischer, men även leksaksfigurer, läsk och limiterade gipsbystar.
Visst, The Beatles var lika pengahungriga som alla andra artister, men att bandet bakom klassiker som Happiness is a Warm Gun skulle sälja barnkalasballonger med sina ansikten på, känns ju så sjukt sellout.
Det är nog The Beatles och Elvis Presley som har gett upphov till flest onödiga samlarprylar. Hade det inte varit för dom, så hade Kodak aldrig sålt en vattentålig Britney Spears-kamera. Fast ändå...tänk att få en Snoop Dogg-varmkorv serverad på en Yellow Submarine-tallrik, medan man dricker en Pepsi med Brittans ansikte på.

Efter att sista låten Good Night fadat ut, hade jag hunnit att ta mig från Frölunda Torg till Centralstationen. Diverse gymnasietjejer passerade mig. Dom såg väldigt nonchalanta ut i sina solglasögon, lite som John Lennon.
Solglasögon i mars. Ifjol bar jag solglasögon i februari för att provocera. Nu är det fullt accepterat.
Jag lyssnade om Helter Skelter. En gång i tiden fick sektledaren Charles Manson för sig att låten handlade om domedagen. I själva verket gjorde Paul McCartney låten för att utmana The Who om vem som kunde göra skitigaste rocksingeln (beef existerade tydligen bland 60-talets rockband). Låten fadar ut och en ursinnig Ringo Starr gapar "I´ve got blisters on my fingers!!", vilket Jim Carrey parodierade i bioaktuella Yes Man.

Domedagen är nära. Eller ja, DOOM-dagen är nära!
Playlisten gick in på nästa album, rapparen MF DOOMs senaste album Born Like This, som läckte förra lördagen. På den här skivan skippar DOOM också sin titel "MF", för sedan flera år tillbaks är han synonym med sitt "metalface", att true belivers inte behöver påminnas.
Born Like This innehåller flera av hans progressiva beats. Popkulturreferenserna regnar på takterna: Charles Bukowski trängs med Marvel, Ghostface Killah leker Charlies Änglar, medan Kurious och Rhymesayers grundare spelar assisterande superskurkar.
Här har vi en artist som inte bara är helt makalös textmässigt, utan också är mån om sin artistiska integritet. Eller är han?
Det slog mig helt plötsligt.
I väntan på den här skivan, släpptes DOOMs andra album Mm..Food ut i ny utgåva (Med sniff & scratch-konvolut). Madvillainy, hans collaboalbum med Madlib gavs också ut på nytt och så har han släppt en actionfigur. Den här jäveln är minst lika pengahungrig som sina föregångare i musikindustrin. Jag har lust att sätta på en mask och dölja det faktum att jag låtit mig luras av DOOM. Jag har hans skivor på min bokhylla, samt hans tshirtbox och actionfigur. Jag kanske borde köpa ett par solglasögon, precis som dom där gymnasietjejerna?
DOOM är en utsugare. Det tog honom 4 år att släppa den här skivan och det enda jag har hört från honom är alla dom där konserterna där han aldrig dök upp (Han skickade en kille i samma mask, vilket i och för sig är sjukt roligt, om man känner till att Marvel-skurkar ibland skickar kopior efter Spiderman mfl.).

Men när DOOM sjunger falskt i That´s That förlåter jag honom. I ett hiphopklimat där alla röster antingen är screwade eller autotunade, känns det friskt att höra en maskklädd rapartist som är fullt medveten om sin tondövhet. Man kan nästan parafrasera ett av Fantomens djungelordspråk i det här fallet: "När DOOM talar, lyssnar man".

Jag lyssnar, DOOM. och Jag förlåter dig.