Rome

Det är väldigt få tv-serier som lyckas hålla en hög kvalité hela vägen från första till sista avsnitt. Bland de få som har kommit de senaste åren är enligt mig Band of Brothers och The West Wing. De flesta andra serier har haft sina svackor någonstans under produktionen eller så har de gjort det stora misstaget att försöka mjölka ur en serie så mycket de bara kan genom att förlänga serien bortom all tänkbar logik.
Hoppas att skaparna av Prison Break känner sig träffade.

Men för att återgå till serier som har lyckats vara väldigt bra från början till slut så har jag nu sett det sista avsnittet av Rome. Ingenstans under denna series två säsonger så har jag känt mig det minsta besviken. Här har man bjudits på ett oerhört välproducerat (det handlar trots allt om världens hitintills dyraste tv-serie) och realistiskt kostymdrama och jag har njutit till fullo! Måste även passa på att ge skaparna bakom serien en applåd för att de slutade på topp. Istället för att göra säsong efter säsong så fick det räcka med två och det är jag faktiskt glad för. TV-kanalen HBO (som även låg bakom tidigare nämnda Band of Brothers) har verkligen lyckats igen. Kudos!

Music Ain't My Friend Today

Sommarens mest efterlängtade händelse blir sorgligt nog inte av i år. Underbara Brännö Visfestival tar en paus detta år på grund av ombyggnationer. Detta är i mina ögon otroligt tråkigt då det var förra sommarens riktiga höjdpunkt. Men det är bara att försöka överleva utan det tills nästa sommar och då återvända till skärgården med förnyade krafter.



Nytt för i år på festivalfronten är Way Out West som kommer hållas i Slottskogen i början av augusti. Redan nu så är artister som Lady Sovereign, Lily Allen, Primal Scream och CocoRosie klara för denna 2-dagars festival. Låter lovande men kan ju lika gärna bli en flopp.

Det enda som är helt säkert gällande sommaren är att det inte blir något besök till Göteborg Reggaefestival i år för mig. Förra året fick mig helt att tappa lusten till dåsig svensk reggae bland fulla göteborgare.

Easy Like A Ruddalen Morning

My Penis Has Asperger's, It Doesn't Talk Much

Nu har min efterlängtade pausläsning anlänt! När jag kommer behöva koppla av från mina 2 jobb som personlig assistent, inte har alltför mycket frilansskrivande för olika tidningar att göra eller när jag inte sliter alltför hårt som ny manager för 22:22 så kommer jag luta mig tillbaka i soffan med denna:



Den har verkligen allt man kan begära för att tillfredställa även den mest konspiratoriskt lagde. Love it already!

O Canada

Jag har vid tidigare tillfällen nämnt kanadensiska akter som t.ex. Buck 65, Cadence Weapon, Josh Martinez, soso, och Sixtoo. Och fastän att dessa nog är de klarast lysande favoriterna för mig så finns det många andra artister som är mer än värda att lyfta fram. Och det är precis det som jag hade tänkt göra nu.
Låt oss börja med gamle Scribble Jam-favoriten Skratch Bastid. Denna tvåfaldige dj-vinnare fann jag tidigt uppskattning för på grund av hans underbara Star Wars-set. Har dock inte ägnat honom så mycket tankar åt honom sedan dess förrän jag lyssnande igenom Taking Care of Business som han har gjort tillsammans med rapparna John Smith och Pip Skid. Svängigt och välproducerat är bara förnamnet. Grymt tight från dessa sköna killar.
Gillar man artister som MC Paul Barman och Prince Paul så tycker jag att man ska kolla upp Halifax egna Wordburglar och hans skiva Burglaritis. Hans tighta flow kombinerat med humoristiska texter får mig att skratta högt ett antal gånger och det är ett högt betyg. Helt klart en ny favorit! Jag menar, rader som "You said your girl looked like Drew Barrymore/I met her. She looks like Drew Carey more" säger det mesta. Humor.
Gruf the Druid från Winnipeg bjuder tillsammans med sina kollegor John Smith, Pip Skid och mcenroe på lite dystrare tongångar på skivor som Druidry, Mastermind och Growing Pains. Inte fullt lika bra i mina öron men likväl så håller det en väldigt hög kvalité. Alla 3 är utgivna på det fantastiska bolaget Peanut & Corn Records där man även hittar bl.a. Birdapres och hans skiva Get it Done. Även den bra, men lite väl monoton i längden. Då lyssnar jag mycket hellre på 52 Pick Up med Vancouver baserade The Gumshoe Strut. Som ett tecken på att den kanadensiska scenen ändå är relativt liten så gästas även denna skiva av Gruf the Druid, John Smith och Pip Skid. Gillar Gumshoes röst och produktionerna är ofta svävande o stämningsfyllda.
Den absoluta favoriten dock av de som jag har lyssnat på den senaste tiden är Recyclone från Halifax. Tack för tipset Per. Här bjuds man på klart mer uppfuckade produktioner och abstrakta textflöden. Och känner man mig så vet man att jag fullkomligen älskar det. Utan att dra allt för stora liknelser så rekommenderar jag verkligen Recyclone för dom som är svag för t.ex. anticon och The Shape Shifters. Skivan Corroding the Dead World är nog den absoluta favoriten men med samarbetet med soso på Stagnation and Woe som god tvåa.
Jag skulle ju även kunna ta upp fler kvalitativa artister som Admiral Crumple, Thesis Sahib, Evil (kommer nog komma mer om honom längre fram), Sweatshop Union, Factor och Swollen Members. Men lite kan ni väl göra själva?

OK Go - Here It Goes Again

Jag hoppas att jag inte var den enda som såg på Musikbyrån Special igår och föll handlöst för denna underbara video med OK Go? Som sagt, helt underbar!



Ps. P-H, The Lovekevins och deras låt Tamagotchi Freestyle var... ok. Räcker det?

Human The Death Dance

Ibland blir det bara inte som man har hoppats. Och så är fallet relativt ofta numera med mina favoritartister. Varken Atmospheres eller Brother Alis skivor är ju inte det roligaste man kan tänka sig (jo, jag tröttnade faktiskt väldigt snabbt...) och nu är det då åter dags. Sage Francis kommande skiva Human the Death Dance som jag trots allt har haft ganska höga förhoppningar på går nu i mina högtalare. Och vad kan jag då säga? Att det inte finns ett enda vidare bra eller spännande spår på hela skivan. Sage har känts allt tröttsammare det senaste året, men att det skulle vara så här pass andefattigt hade jag ändå inte trott. Förhoppningsvis så växer den i alla fall en smula efter några genomlyssningar till, men jag kommer inte hoppas på för mycket.

Om jag då istället ska rekommendera en skiva som i alla fall inte gör en besviken så får det blir Evidence nya skiva The Weatherman LP. Anledningen till att jag inte blir besviken är för att jag inte hade några förväntningar. Eller det var inte helt sant. Jag förväntade mig att det skulle låta som allt annat som gänget runt Dilated Peoples gjort genom åren, och det gör det också. Snyggt och bra, fast kanske på det stora hela ganska tråkigt. Men som sagt, bättre än Sage skiva är den ju i alla fall.

(Officiella releasedatum är för övrigt 20 mars för The Weatherman LP och 8 maj för Human the Death Dance).

Håll nu istället utkik efter min kommande Kanada-special. Kommer innehålla många schyssta tips.

I Don't Know, I'm On Morphine

Jag vet att jag har fått ta mycket skit från folk genom åren för att jag råkar gilla Justin Timberlake, och jag är beredd att ta det. Hans debutskiva Justified är ju fortfarande fylld av grymt bra låtar. Det kan man inte förneka. Har dock inte lyssnat tillräckligt på uppföljaren FutureSex/LoveSounds för att ha en egentlig åsikt. Nu i helgen blev dock det ultimata testet för Timberlake aktuellt, nämligen att se om han skulle klara det många andra stjärnor har misslyckats med, dvs lyckats på den s.k. vita duken. Vem minns inte t.ex. allas våra Fiddy i Get Rich Or Die Trying? Där finns det iofs en sorts ursäkt då Fiddy är helt talanglös på alla nivåer förutom möjligtvis bänkpress. Så var det då dags för Alpha Dog där Justin har en av huvudrollerna vid sidan av namn som Emile Hirsch, Shawn Hatosy, Ben Foster, Anton Yelchin och Bruce Willis. Först och främst vill jag säga att jag blev väldigt glatt överraskad av filmen. Den var riktigt bra faktiskt och jag kan verkligen rekommendera den. Ingen typisk Hollywood-produktion när det kommer till känslan utan mer av en välgjord independentfilm. Justin imponerade faktiskt också. Lite av testet för en skådespelarinsats är ju att man efter en stund inte alls ska reflektera över vem skådisen är och det var precis det som hände. Justin är inte Justin här utan sin karaktär Frankie Ballenbacher. Se den!

Sen har jag även lyssnat igenom två skivor med kinesisk hiphop som jag fick efter att min familj varit i Kina på besök hos min ena bror. Hade absolut inga förhoppningar på att det skulle kunna vara det minsta bra utan jag ville helt enkelt ha dem för att jag var nyfiken på hur det lät. Men även här blev jag faktiskt lite förvånad. Samlingsskivan Dragon Tongue var helt ok faktiskt. Artister som Ghost Bone, ANS-JUMP och Sketch Krime bjuder på välproducerad och stundtals riktigt svängig hiphop. Måste säga att jag gillar det. Den andra skivan, Kong Fu av gruppen CMCB är klart svagare men även här är det ändå helt ok. Man undrar bara lite över kinesiska hiphopartisters fixering vid gruppen Nirvana.

soso

Ibland får man bara erkänna att man inte har full koll och inte alltid är före när det kommer till bra artister, filmer eller tvserier. Jag strävar alltid efter att ligga steget före lite men ibland måste man bara erkänna sig besegrad. Som i fallet med soso. Skivan "Birthday Songs" släpptes första gången redan 2002. Själv var jag omedveten om denna kanadensiske artist ända tills häromdagen då jag helt plötsligt snubblade över den japanska återutgåvan av samma skiva från förra året. Försöker komma på ord att beskriva denne beatmakare, producent och vokalist, men måste erkänna att jag för ovanlighetens skull blir helt förstummad. Det är vackert, stämningsfyllt och såå bra! Det är allt jag kan säga. Har ni, som jag, inte upptäckt denne man innan så ödsla ingen mer tid nu utan uppsök den formidabla kanadensiska nätbutiken Phonographique och beställ.

Såg för övrigt i nya numret av Quote att Tommy "Cosmic" Isaksson har hoppat av Looptroop. Inte för att jag numera har något större intresse för de västeråsbaserade schlookarna längre. Sålde för ett par månader sedan bort min ganska gedigna samling av de då det inte längre finns något mer än nostalgi att hämta där. Tycker dock att det är lite synd att han nu lämnar gruppen då han i mina ögon har varit den stabile och den man alltid har kunnat lita på. Nu får väl hoppet stå till att Supreme lyckas se till att den numera tjockbekväme Promoe och jazz-Embee inte helt ska sväva ut i det blå.

soso

Gratis Är Gott

Huruvida det är dumt eller inte med nedladdning av film, musik och andra medier är egentligen ganska ointressant och framförallt inte särskilt givande.
Det som jag dock tycker att vi alla ska vara överens om är att gratis är gott och är det dessutom legalt så är det ju schysst även mot alla inblandade kockar. Usch va jag svamlar nu... Njut istället av Definitive Jux gratis EP "Definitive Swim". Här är länken: Definitive Swim (ZIP)



Låtlista:
01. Camu Tao - "Plot A Little"
02. El-P - "Smithereens"
03. Rob Sonic - "New Vandals"
04. Hanger 18 - "Think Big"
05. Mr Lif feat. Cannibal Ox - "Brothaz Remix"
06. Despot - "Get Rich Or Get Clean"
07. Cool Calm Pete - "Get With The Times"
08. Mr Lif - "Red October"
09. Cage - "Blood Boy"
10. Aesop Rock - "None Shall Pass"

Ps! Håll för övrigt ögonen öppna för ett kommande samarbete mellan Mr Hauer och gruppen 22:22. Kan ju inte bli annat än bra! Mer om det längre fram.

4 Tabletter Och En Jolt Cola

Ligger för tillfället hemma totalt däckad av en förkylning. Så istället för att kunna koncentrera mig på att lyssna på tenniscoats eller se på "El Laberinto del Faunto" så ägnas den mesta av tiden åt Otrivin, Vicks VapoRub, Bafucin Mint, Rinexin och Nipaxon. Så medan ni väntar på utlåtanden av de två förstnämnda så njut av denna video med Porter och Prosperous från en "Ingen Människa Är Illegal""-fest på Nefertiti 2005.

(Because)

Because her eyes were louder
than my heart beat
Her gaze drove me insane
with temptation and lust
because her eyes were as stunning
as the walks in the park
on chilly nights where her arm
would keep me warm
Her eyes resembled the vastness
of the star-lit sky
Because she understood timing
my yes and my no
Her words were as gentle as her touch
our lips were synchronized
our bodies spoke clearly
Because her smile was forever
like the promise of love she made
Her laughter, a beautiful reminder
that tears and bruises were non-existent
Because she knew without asking
but asked without shame
Her bed was comfortable
we shared a common warmth
Because she was caged in my heart
the world was too large
coffee and pencils were our obsession
She taught me to be a lover
one day at a time
Because
She gave me the world...

What's In A Qapla' Anyway?

Så har då Jason "Timbuktu" Diakité släppt sin senaste skiva "OberoendeFramkallande". Pålitligt? Absolut. Svängigt? Alltid. Nyskapande? Knappast. Värt att skriva mer om? Tror inte det.

Betydligt mer intressant är "I'll Sleep When You're Dead", den kommande fullängdaren från allas vår rödtopp El-P. Jaime Meline har aldrig tagit den enklaste vägen till våra hjärtan, vare sig med sin gamla grupp Company Flow, samarbetet med Matthew Ship eller med tidigare solosläpp som "Fantastic Damage" och "Collecting The Kid". Men mitt hjärta vann han dock relativt lätt via den underbara sitardängan "The Fire In Which You Burn" från Company Flows debut "Funcrusher Plus". Och hans grepp om mig har inte lossnat nämnvärt sedan den tiden. Skulle lätt kunna rabbla upp låtar från den nya skivan som jag tycker att ni ska lyssna in er på men istället så väljer jag att helt enkelt säga: Köp skivan när den släpps den 20 mars. Du kommer inte att ångra dig!

En annan godbit denna vecka har varit den kommande skivan från den ryskfödde, numera New York-baserade beatvirtuosen DJ Vadim. Skivan "The Sound Catcher" är en skön blandning av tillbakalutat svängiga instrumentalspår och vokala samarbeten med bl.a. Abstract Rude, Skinnyman och Katherin Deboer. Väl värd att kolla upp.

Väl värd att kolla upp är också åldermännen i X-Clans skiva "Return From Mecca". Kanske inte allas kopp te, men för oss som under tidiga tonåren färgades av textrader som "Freedom or death, we shall all be moved. Vanglorious! This is protected by the red, the black, and the green, with a key, sissssiiiiieeeeeeeees!" så är detta ett glatt återseende.

Nu borde jag ägna mig åt det jag egentligen skulle göra nu, dvs. recensera bland annat Lady Sovereign, RJD2 och MC Eiht för tidningarna Piraja och IQ Student. Men innan dess så vill jag bara passa på att tipsa om något som jag tipsade om för snart ett år sedan här på bloggen (klicka här för att snabbast hitta dit). SVT har glädjande nog nu beslutat sig för att visa "The Henry Rollins Show"! Har ni inte sett det innan så bänka er framför SVT2 den 2 mars 22.30. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: It's the shit!!!

Last Entry Was NOT A Suicide Note

Den senaste tiden så har det lyssnats en hel del på musik här hemma igen. Musik lyssnar jag i och för sig alltid på men det har varit ovanligt mycket nytt den här veckan. Det som har dominerat mest är den brittiska gruppen Enter Shikaris singel "Sorry You're Not A Winner". De bjuder på något som närmast kan beskrivas som ett möte i studion mellan Europe och Refused när de båda har överkonsumerat sunkig trance. Låter uselt kan jag erkänna. Men även om det går emot det mesta när det gäller god smak så diggar jag det stenhårt! I alla fall i en vecka eller två. Längre orkar man nog inte. Kultirations sångare Marcus Berg har nu släppt sin första soloskiva "Markendeya". Och det hela låter väldigt tryggt och säkert. Det märks att det är Marcus som ligger bakom hela Kultirations sound då detta låter som en klockren uppföljare till bandets senaste skiva "Grogrund". Enda större skillnaden här är att det har smugit sig in ett par texter på engelska samt att skivan avslutas med dubexperimentet Svartrot. Det sista hade jag klarat mig mer än väl utan och Marcus engelska uttal är under all kritik, men det funkar ändå. Det är ju trots allt det musikaliska soundet som tilltalar mig mest. En rolig musikalisk upptäckt har varit franska Nouvelle Vague. Deras senaste skiva går under namnet "Bande A Part", men det är debutskivan, "Nouvelle Vague" som har gått varmast. Vad handlar då det hela om? Jo, bossanovadoftande covers på klassiker som t.ex. "Love Will Tear Us Apart", "Just Can't Get Enough", "Guns of Brixton" samt "Teenage Kicks". Precis vad man behöver denna årstid i Göteborg!
Slutligen så har jag äntligen lyckats lägga vantarna på Buddy Wakefields skiva "Run On Anything". Denne tvåfaldige världsmästare i poetry slam släppte förra året skivan på Sage Francis skivbolag Strange Famous Records. Och det hela var helt klart värt väntan! Här har vi ju anledningen till varför jag trots allt inte helt gett upp hoppet gällande estradpoesi. I stället för bekräftelsekåta prettyboys och kvasirevolutionära stand-up poeter så hör vi här en man som har något att säga. Det är både vackert, tänkvärt och underhållande. Men framför allt är det kvalitativt och givande.

I Got Gone

Now (Life)

He covers his arm,
To hide the scar,
He remembers someone saying,
"No one cares who you are",
He bought a ticket,
And came to the dance,
He gave socializing,
One more chance,
He sat in the back,
From everyone he fled,
He cut up his arm,
And cried as he bled,
People kept away,
As he bled on the floor,
Tears ran down his face,
As he cut some more,
"What is he doing?",
"How long has he cried?",
They asked as they watched,
This Innocent Suicide...

Teg

Någon som vill åka med till Umeå sista helgen i mars?? Mellan den 29-31 mars så är det dags för den tionde upplagan av Umeå Open. Jag var där det andra året (1998) och avnjöt bl.a. Company Flow. Men det är inget emot vad som händer i år. Final Exit spelar en exklusiv spelning där!!! För er som inte vet vilka det är så kan jag bara säga: Dennis Lyxzén, David Sandström, Umeå och sXe-hardcore så hoppas jag att ni fattar! Det kan verkligen bli magiskt!
Någon som är sugen på att åka? Get back at me!

Flyttlåda

queen elizabeth är död, länge leve beats, breaks & big smiles!
Ja, nu är det alltså dags för den definitiva flytten över till den nya sidan. Mer än så tänkte jag faktiskt inte skriva här. Vill mest bara förtydliga att efter det här så kommer det inte komma några fler inlägg från mig här på Blogger. Så skriv in den nya adressen: http://www.mrhauer.com och låt queen elizabeth vila i frid. Alla gamla inlägg härifrån är överflyttade så ingenting försvinner. Det enda ni kommer gå miste om på nya sidan är kommentar-funktionen. Men eftersom det inte är så många som använder den så tror jag inte att det gör något. Det finns ju alltid en gästbok där det är välkommet med kommentarer. Men nog prat från mig nu. Ses på beats,breaks & big smiles!

Wake Up Shine

Funkar bäst i lurarna i februari:

Dagha - "Object in Motion" (cd)
"8 Count" med Insight svänger fortfarande

Thee More Shallows - "More Deep Cuts" (cd)
Ser fram emot hur kommande skivan "Book of Bad Breaks" kommer låta

Bracken - "We Know About The Need" (cd)
Leeds levererar kvalité som väntat

Brad Hamers - "The Cut-Ups of a Paper Woman" (cd)
Vet inte varför jag tycker att den är så bra, men jag tycker det

Jamie T - "Panic Prevention" (cd)
Japp, jag förstår hypen mer än väl faktiskt

A Prosperous Half - "Destination Sun" (cd)
Klassiker från 2002

JUPITER|IN|JANUARY - "Photographs of Ghosts" (kommande cd)
Electronica från Minneapolis som lugnar mina nerver

Pre-Present

Jag vet att jag är väldigt seg just nu när det kommer till att få igång Beats, Breaks & Big Smiles ordentligt, men man ska ju aldrig stressa fram kvalité... Har för tillfället fullt upp med att anpassa mig till det nya jobbet som tar en del på krafterna fysiskt, men som är jättekul. Därför har jag inte kunnat leka med sidan så mycket som jag önskat, men jag har i alla fall några godbitar att locka med för er som orkar vänta tills allt är ordnat och fint igen. När jag går över från en ren blogg till det lite större formatet så kommer det att bjudas på lite höjdare enligt mig själv. Vad sägs om intervjuer med bl.a. Josh Martinez, Yoni Wolf från why? och Brenmar Someday?
Allt exclusive as hell! Det ni! Där har ni något att längta efter. Tills vidare dock får ni hålla till godo med att njuta av livet och av Thee More Shallows.

Kramar