odd nosdam och jel

XLR8R gav odd nosdam och jel 40 dollar och ett par timmar för att köpa begagnade skivor och göra en låt av. Resultatet som ni kan ladda ner här heter Afternoontune och här kan ni kolla in skapandeprocessen.


XLR8R TV Episode 102. Tune In An Afternoon: Jel and Odd Nosdam from anticon. on Vimeo.

Bättre Sent Än Aldrig Men Ju Förr Desto Bättre

Jag är ibland lite väl seg för mitt egna bästa, men oftast får jag saker gjorda tillslut. Som t.ex. gällande min klocka som jag köpte på Shelta för ett antal veckor sedan. Armbandet var lite väl stort för att jag skulle kunna ha den. Går jag då direkt och fixar det? Nej, jag väntar givetvis länge och väl. Ett bra exempel är min Nokia N95 som gick sönder i slutet av sommaren och som jag oxå lämnade in idag... Men hur som helst. Tack vare en trevlig urmakare på Linnegatan så har jag då klockan på min arm. Och han var så vänlig att han lät mig få tillbaka de länkar som han hade tagit bort från armbandet med orden "ifall du blir större nån dag". Tack för dom värmande orden!

The Grouch - Hot Air Balloons feat. Bicasso & Scarub

The Review

För ett par dagar sen så skrev jag att jag hade lovat att komma med en liten recension av studentradioprogrammet Diktafons två första sändningar. Anledningen till att jag inte skrev en direkt efter första programmet var att min vän Affe tyckte att jag skulle vänta till program nummer två eftersom hon trodde att det mer skulle tilltala mig. Diktafon är alltså ett program som ägnar sig åt poesi och spoken word och leds av Arefeh Behbakht och Thom Kiraly. Då jag själv genom åren har haft ett väldigt kluvet förhållande till estradpoesi och då främst formen poetry slam så såg jag med spänning fram emot premiärprogrammet. Och jag måste säga att jag tycker de har lyckats bra. Två duktiga programledare som verkligen anstränger sig med att nå ut till lyssnarna och förmedla konst som de brinner för. Stundtals kunde de dock vara lite väl interna, men det är sånt som händer och är inget jag la för stor vikt vid. Gästvalet till programmen har ochså varit bra tycker jag även om jag som sagt tyckte vissa saker ang en av gästerna i program två. Ska bli väldigt spännande att fortsätta följa Diktafon och se var det tar vägen. Har en viss oro över att det hela kommer bli lite väl internt i slutändan men jag ger dom chansen och tror och hoppas att de kommer fortsätta bjuda på ett bra program. Ser speciellt fram emot söndagens special om Saul Williams. Keep it up!

Scratch: The Ultimate DJ

Ser faktiskt riktigt riktigt....crappy ut tycker jag. En annan sak för den delen, sen när är någon av artisterna som nämns i slutet some of the "hottest" names in hip-hop? Jag menar, när splittrades Eric B & Rakim egentligen? Typ 1992...?

Self Promotion

För en vecka sen så hade jag ju Elvira Ericsson som gäst på sidan här och idag är det jag som gästar henne. Det är allt jag tänker skriva nu faktiskt. Ja, förutom själva länken till inlägget så klart.

LÄNKEN JAG NÄMNDE OVAN

Endtroducing...MASN

Det finns få personer som jag älskar mer och väldigt få som betyder mer. Utan större introduktion så ger jag er MASN:


Normal – den nya sub-kulturen

Minns ni mannen som hookade upp bögar och sedan band dem, men medan bögen som låg bunden hoppades på smisk så högg han honom istället med en fet kniv? Han dödade ett par men dömdes för nåt halvår sedan… min vän Gustav var livrädd för honom och jag tror jag vet varför. Hepp! Hur som helst, jag hörde ett par av mina strejta vänner som diskuterade denne man och det var då jag förstod att vi lever i sjukt skilda världar. Som såpan fast värre.

När jag drog till Stockholm och valde att bli bög så öppnades en helt ny värld och jag var helt fascinerad över allt det nya. I säkert ett halvår. Jag minns särskilt en vacker vårdag när jag stod längst upp och längst ut på Frescati och blickade ut över vattnet. På gångstigen, som slingrade sig 20 meter nedanför mig, gick de nyblivna mammorna med barnvagnen framför sig och papporna samtalandes med varandra lite längre fram. Solen lyste. Bakom mig, däremot, hade säkert 20 stycken bögar anonym-sex med andra bögar och smygbögar. Överallt. I varenda buske. De som inte hade sex, jagade sex. Jag älskade verkligen känslan av att de strejta nedanför mig gick i sin värld och hade inte en aning om att 20 meter ovanför deras huvuden fanns en helt annan värld. En värld som inte var deras. Den var min.

Snart 15 år senare älskar jag fortfarande all form a sub-kultur. Jag har aldrig träffat en bög som inte har haft anonym-sex. Alltså hookat upp nån på nätet, gått ner på porr-bio-cruising, parker, saunas, gym-duschen och så vidare… alltså träffats enbart för sex och sen gått åt var sitt håll. Ofta utan att ord utväxlas. Alla bögar gör, eller har gjort, det. Helt odramatiskt.

När mina strejta vänner samtalade om han (ja det är dialektalt) som högg bögar med kniv efter att ha bundit dem, blev det så konkret att bög-sub-kulturen har varit en del av min verklighet under så lång tid att jag nu fascinaras över det ”normala” och världen där 20 meter nedanför. För dem var det helt sjukt att någon kunde ta hem en anonym karl hem till sig. För sex. Att han dessutom tilläts att bli bunden var en så konstig tanke att det kom svärord ur mina strejta vänners munnar. Jag som inte kan gå in på ett community förrän jag ser ett uppfläkt rövhål med texten ”kom och ta mig, dörren står öppen och jag på alla fyra med ögonbindel på” trodde först att de var ironiska… Nu bara fascinerad – shit, en ny sub-kultur!

(Bög-sex är kultur.
Kultur är fint.
Kultur skall också spridas.
Det är därför bög-maffian finns.)


M-A-S-N

Why Not?

Alex Betnér?

Jag har lovat min vän Affe att komma med en recension av programmet Diktafon som nu har haft sina två första sändningar. Och recensionen kommer, jag lovar. Men nu när jag sitter och lyssnar på det andra avsnittet där bland annat Alex Bengtsson är gäst så kan jag inte låta bli att tänka att han inte är mer än en blandning av Magnus Betnér och Marcus Birro. Förutom den sistnämndes talang. Inget ont egentligen om Alexs dikter men hans så enormt forcerade arghet och prat om utanförskap gör mig bara så trött. Ytterligare en av dessa genomskinliga posörer. Mer om själva programmen i veckan.

Chip Fu

Jag vet inte hur många av er läsare som känner till gruppen Fu-Schnickens som var aktiva på 90-talet. Chip Fu, Moc Fu och Poc Fu skapade galen snabbtungad kung-fu hiphop och släppte bl.a. skivan F.U. Don't Take It Personal som nog alltid kommer vara en av de skivor som ligger mig varmast om hjärtat. Sen splittringen så har det varit relativt tyst om killarna, och mig veteligen så är det bara Chip Fu som har poppat upp lite nu och då. Han har jobbat lite med folk som Oh No och Ali Shaheed Muhammad bland andra.
Nu har på hans hemsida Chip Fu and Blaq Ink presents: Jungle Rock Jr. - The Stop Playing Mixtape dykt upp. Ett gratis mixtape som förutom att innehålla gamla favoriter som till exempel Love Mi Sensi och Six Feet Deep, ett gäng helt nya spår. Ladda ner och njut av en av hiphopens underskattade guldklimpar. Reggae och hiphop när det är som bäst!

Download

HHB Vs. Peanut Butter Wolf

Jag måste bara säga att jag älskar mp3-bloggen Hip Hip Bootleggers allt mer eskalerande beef med Peanut Butter Wolf.

Movies For The Weekend

Är i helgen och jobbar i Ljungskile av alla ställen, på ett rehabcenter. Allt jag har att säga om det är, it sucks! Därför utnyttjar man ju sin lediga tid med film för att fly undan från jobbångest. Den här helgen fick det bli dessa. Den första bra, den andra not so much.

Waltz with Bashir


Afro Samurai - Resurrection

Ge Mig Tips!

Har lovat att gästblogga på Elvira Ericssons underbara sida och vill verkligen det också. Däremot har jag inte en susning om vad jag ska skriva om. Kom med tips. Vad vill ni att jag ska skriva om? Vad vill ni läsa mina åsikter om? Eller om ni inte vill att jag ska skriva något alls, ever again oavsett på vems sida, så säg det också. Jag vill helt enkelt ha förslag. Och jag lovar att ett av det kommande tipsen (för förhoppningsvis kommer det komma in tips...) ska jag skriva utifrån. Bring it on!

My Weekend

Endtroducing...Hannes Hopf

Krama Johannes, frukta Aggro, respektera Hannes Hopf.


Bakom masker och solglasögon




















Det är vårsol i mars, men knopparna har inte hunnit brista än. Playlisten på min odugliga iPod nano har precis fått tillökning med diverse nya album.
I onsdags tog jag en tur ut för att fylla lungorna med frisk vårluft och näsborrarna med osen av hundskit. Under den två timmar långa promenaden hann jag lyssna igenom The Beatles självbetitlade album (det vita) och rapparen DOOMs tredje album Born Like This.
Det var flera år sedan jag lyssnade igenom "le album blanc". Dom flesta låtarna på albumet är klassiker och flera av dom har jag ett speciellt förhållande till.
När jag var liten försökte mamma få mig att sjunga med till Ob-La-Di, Ob-La-Da under barn-kareoken, medan hon spelade mah jong med sina filippinska väninnor.
Första gången jag hånglade på popklubb, var det till tonerna av Siouxsie & the Banshees Dear Prudence-cover.
Jag minns också att en kamrat ska ha spelat inledningen till Julia, när han under ett gig annonserade sin nyfödda dotters namn.
När The White Album och The Black Album mixades ihop av Danger Mouse och blev The Grey Album, var det kört för min del. The Beatles och Hova i ett hemsnickrat projekt? Otroligt!
Min pappa The Beatles-entusiasten brukar ofta påstå att det aldrig kommer finnas ett större band än The Beatles. Visst, det är ingen idé att ifrågasätta The Beatles popularitet när det kommer till antal sålda album, eftersom dom var verksamma under en förhistorisk tid då folk faktiskt köpte musik. Jag brukar dock argumentera och lägga fram att The Beatles popularitet berodde på diverse memorabilia, i form av vanlig merchandise som t-shirts och affischer, men även leksaksfigurer, läsk och limiterade gipsbystar.
Visst, The Beatles var lika pengahungriga som alla andra artister, men att bandet bakom klassiker som Happiness is a Warm Gun skulle sälja barnkalasballonger med sina ansikten på, känns ju så sjukt sellout.
Det är nog The Beatles och Elvis Presley som har gett upphov till flest onödiga samlarprylar. Hade det inte varit för dom, så hade Kodak aldrig sålt en vattentålig Britney Spears-kamera. Fast ändå...tänk att få en Snoop Dogg-varmkorv serverad på en Yellow Submarine-tallrik, medan man dricker en Pepsi med Brittans ansikte på.

Efter att sista låten Good Night fadat ut, hade jag hunnit att ta mig från Frölunda Torg till Centralstationen. Diverse gymnasietjejer passerade mig. Dom såg väldigt nonchalanta ut i sina solglasögon, lite som John Lennon.
Solglasögon i mars. Ifjol bar jag solglasögon i februari för att provocera. Nu är det fullt accepterat.
Jag lyssnade om Helter Skelter. En gång i tiden fick sektledaren Charles Manson för sig att låten handlade om domedagen. I själva verket gjorde Paul McCartney låten för att utmana The Who om vem som kunde göra skitigaste rocksingeln (beef existerade tydligen bland 60-talets rockband). Låten fadar ut och en ursinnig Ringo Starr gapar "I´ve got blisters on my fingers!!", vilket Jim Carrey parodierade i bioaktuella Yes Man.

Domedagen är nära. Eller ja, DOOM-dagen är nära!
Playlisten gick in på nästa album, rapparen MF DOOMs senaste album Born Like This, som läckte förra lördagen. På den här skivan skippar DOOM också sin titel "MF", för sedan flera år tillbaks är han synonym med sitt "metalface", att true belivers inte behöver påminnas.
Born Like This innehåller flera av hans progressiva beats. Popkulturreferenserna regnar på takterna: Charles Bukowski trängs med Marvel, Ghostface Killah leker Charlies Änglar, medan Kurious och Rhymesayers grundare spelar assisterande superskurkar.
Här har vi en artist som inte bara är helt makalös textmässigt, utan också är mån om sin artistiska integritet. Eller är han?
Det slog mig helt plötsligt.
I väntan på den här skivan, släpptes DOOMs andra album Mm..Food ut i ny utgåva (Med sniff & scratch-konvolut). Madvillainy, hans collaboalbum med Madlib gavs också ut på nytt och så har han släppt en actionfigur. Den här jäveln är minst lika pengahungrig som sina föregångare i musikindustrin. Jag har lust att sätta på en mask och dölja det faktum att jag låtit mig luras av DOOM. Jag har hans skivor på min bokhylla, samt hans tshirtbox och actionfigur. Jag kanske borde köpa ett par solglasögon, precis som dom där gymnasietjejerna?
DOOM är en utsugare. Det tog honom 4 år att släppa den här skivan och det enda jag har hört från honom är alla dom där konserterna där han aldrig dök upp (Han skickade en kille i samma mask, vilket i och för sig är sjukt roligt, om man känner till att Marvel-skurkar ibland skickar kopior efter Spiderman mfl.).

Men när DOOM sjunger falskt i That´s That förlåter jag honom. I ett hiphopklimat där alla röster antingen är screwade eller autotunade, känns det friskt att höra en maskklädd rapartist som är fullt medveten om sin tondövhet. Man kan nästan parafrasera ett av Fantomens djungelordspråk i det här fallet: "När DOOM talar, lyssnar man".

Jag lyssnar, DOOM. och Jag förlåter dig.

Bike For Three!

Buck 65 plus anticon har alltid varit en bra kombination. Han var med på bolagets första release Hip-Hop Music For The Advanced Listener EP från 1999 och släppte sedan den fantastiska The Centaur-12" plus Man Overboard innan de skildes åt. Nu är han då tillbaka dä han "hör hemma" i form av Bike For Three. BFT är Bucks projekt tillsammans med fantastiska belgiskan Joëlle Phuong Minh Lê (Greetings From Tuskan) Efter många om och men så har nu releasedatumet för fullängdaren More Heart Than Brains blivit officiellt. 18 maj kommer den finnas på skivdiskarna. Som ett smakprov så bjuder nu anticon på en mp3 i form av låten All There Is To Say About Love. Ladda ner, njut och längta till nytt material från herr Terfry.

Download (högerklicka o välj Spara mål som)

Endtroducing.....Elvira Ericsson

Idag är debuten för en liten grej jag hade tänkt att köra här på beats, breaks & big smiles. Nämligen gästbloggare. Tanken är att en gång i veckan ett tag framöver så kommer diverse människor i min närhet få skriva ett valfritt inlägg på sidan där den enda riktlinjen är kultur, så det kan ju verkligen bli vad som helst egentligen. Att Elvira Ericsson är först ut är faktiskt rätt logiskt. Det var hon som peppade mig att dra igång med sidan igen på allvar och hennes egna sida är dagligen underhållande läsning. So without further ado, I give you Elvira:


Ku..ku..kult..näe, det vet jag inget om

Blogga på ämnet kultur. Det kan ju bli hur jävla pretentiöst som helst. Seriöst. Hur jävla pretentiöst som helst. Man skulle ju kunna skriva om nån jävligt hemlig (bara 2789 invites på Facebook, 78 attendings, de flesta var ju tyvärr i NY) konstutställning i sofo. Jomen ni vet. Nån darfur-smal konstfackflata i morfars glasögon har målat knarksvampar i vått-i-vått och under vernissagen bjuds det på macarones och böngroddar. Eller fan vet jag. Nåt sånt. Har jag hört. I bakgrunden spelas Kleerup. Eller gärna något annat. Gärna något helt svårt och odefinierbart. Banbrytande. Smart. Kulturellt. Och när man kom dit hade alla klippt sönder någon sorts säckväv som de virat in sig i. Samt ridbyxor. Och strippskor.

Man skulle gå runt och nicka. Nicka och äta macarones. Fast bara helst en halv. Och så skulle man liksom göra referenser till någon svår konstnär som helst ingen annan hört talas om. Fast ändå att alla bara skulle nicka instämmande. Jomen han var ju jäävligt vivid. Jävligt flummig alltså. Men vilken konstnär. Sen skar han ju av sig örat på nåt sätt och dog. Gjorde han. Jävligt tragiskt men ah. Så är det ju med konsten. Den förtär en. Och så nickar man i takt till Kleerup eller det där andra svåra som spelas i bakgrunden.

Efteråt gick man ut på nån klubb. Och trots att man är helt feministisk och har håret klippt i nån snedfrilla så skakar man rumpan till nåt housedunk och går sedan hem med nån kille (man är ju faktiskt bisexuell!) som bjöd på ett glas champagne och jobbade "med reklam". Det var ju liksom frigjort! Härligt. Och det sambon därhemma inte vet. Det har faktiskt inte hänt.

Eller vet ni. Jag har ett bättre förslag. Skit i säckväven och strippskorna, stanna kvar i sunkbyxorna (mina av märket Landstinget) och glid ner på lokala. Lokala pizzan alltså. Ta en stor stark (trots att de håller på och trixar med faten så man fan inte får starköl för pengarna) och njut. Njut av de bisarra konversationerna. Njut av grälet mellan Yvonne och Hack-Lasse. Njut av byggjobbargänget som kommit ifrån "regeringen" för en kväll. Njut av Inter-halsduken, hem ljuva hem-bonaden och Marilyn Monroe-planschen på väggarna. Njut av den mörkbetsade panelen. Puffgardinerna. Ägarens sätt att svara i telefonen. Njut av allt det där jävla vanliga. Som i sin bisarra vardaglighet blir konst. Förtärande konst. Blir kultur. Blir livet. Och inte bara knarksvampar målat i vått-i-vått.

themselves (The Saga Continues)

Japp. I'm guilty! Jag har tjatat om den mycket senaste tiden. Men när det kommer bra skit så måste man ju lyfta fram det. Vad är det nu jag mumlar om? Jo, themselves och deras mixtape FREEhoudini så klart. Nu är den här för gratis nedladdning i sin helhet! Och vad kan jag säga mer än att den är grym! Bland det bästa so far i år. Ladda ner dammit! Det är allt jag har att säga!

Download

Denizen Kane - Holdin' Up The Wall

Få saker är skönare att chilla till en söndagskväll än lite jazziga beats och vad passar då denna vecka bättre än Denizen Kane från Typical Cats video Holdin' Up The Wall?

What The F**k?!

Ok. Jag erkänner. Måhända att jag inte såg hela programmet men jag fastnade faktiskt för omröstningen i Melodifestivalen. Jag brukar inte bli upprörd, eller ens bry mig, när det gäller resultatet. Men i år vet jag inte om det är rödvinet som får droppen att rinna över, men jag är fan irriterad. Visst vet jag att pöbeln i Sverige har dålig smak, men seriöst? Operatechno? Fredrik Kempe borde avrättas. Nu! Vi har stått ut med hans musikterror länge nog nu. Får ta och fylla upp mitt vinglas nu känner jag....