Svenska Akademien

Sitter i min säng o skriver medan min sambo pumpar Svenska Akademien på hög volym ute i vardagsrummet. Risken är stor att den här texten kommer få en del irriterade svar, men jag vill bara få det sagt: Svenska Akademien är tråkiga!! Oerhört tråkiga till o med. Visst har Landskronas reggaestoltheter gjort en och annan bra låt, (våga bara inte nämna den hemska "Snapphaneklanen", för då kommer jag att hemsöka er för återstoden av era liv!), och live kan dom också få igång ett visst gung även hos mig. Men på skiva så är dom enligt mig bland det tråkigaste Sverige har att erbjuda på reggaefronten. Relativt osvängigt, fegt PK och inte det minsta kittlande. Jag har under en lång tid nu funderat på vad det är exakt som jag stör mig på hos dom och precis nu så slår det mig hur tydligt som helst. Det är deras röster. Det finns inte ett uns själ i deras sång, rap och toastande. Det är stelbent, monotont och helt utan glöd. Allra helst så får Frithiof Anderssons båda favoriter Sture Allén d.y. och Leia Gärtner mig mest att känna mig sömnig och smått uttråkad. Inte så att deras texter är dåliga. Dom kanske inte är dom bästa texterna jag hört, men det är främst för deras oerhört sävliga framförande. Som om dom ständigt är smått nyvakna och sega vid inspelningstillfällena. General Knas är väl den i gruppen som jag personligen gillar bäst, men jämnfört med många andra toastare på den svenska scenen så står han sig väldigt slätt.

Jag vet att mina åsikter knappast har någon större betydelse, men om någon skulle be mig om vilken svensk reggae som jag skulle rekommendera så skulle S.A. aldrig vara en av dom. Jag tycker istället att man ska kolla in bl.a. Kapten Röd, Kultiration, Dubadown, Governor Andy och Storsien om man vill höra riktigt bra svensk reggae, och inte denna stela, tråkiga skånereggae.