3 Dagars

Så har jag då på 4 dagar besökt 3 olika festivaler i Göteborg. I onsdags var det Accelerator The Big One på Trädgår'n, i torsdags Göteborgs Reggaefestival och igår var det andra dagen av Brännö Visfestival.

King Creosote och Hot Chip. I mina ögon Accelerators största behållning. Dom ena var en av kvällens första uppträdanden och dom andra avslutade det hela.
Kenny Anderson (sångaren i King Creosote) vann mitt hjärta för två år sedan då han tillsammans med u.n.p.o.c. gjorde en fantastisk spelning på Bananpiren här i Göteborg, och sedan dess har jag lyssnat mycket på deras skivor "Kenny & Beth's Musical Boat Rides" och "KC Rules OK". Deras enorma spelglädje och avslappnade attityd vann även denna kväll mitt hjärta, och att Kenny sedan även var en väldigt sympatisk person att prata med drar ju knappast ner intrycket. En bra start på kvällen. Missade sen tyvärr Regina Spector p.g.a den enorma värme som hade uppstått i lokalen, så jag och min vän Yasuko kopplade istället av med en öl i skuggan. Såg sedan lite av både göteborgska Love Is All och Josephine Foster. Love Is All var mest en tråkig kopia av Le Tigre och Josephine var alldeles för skum helt enkelt. Bättre var då The Spinto Band med sin glada, fartfyllda rock som i många stunder påminde mig om Weezer. Såg lite av Arctic Monkeys. Helt ok, men lite väl enformigt för min smak. The Essex Green var helt ok, och nu hade solen gått ner vid utescenen vilket resulterade i en avslappnad och skön spelning. Death Cab For Cutie gjorde sen bra ifrån sig som väntat. Deras skiva borde egentligen införskaffas faktiskt. Skippade sedan Silver Jews pga behov av frisk luft. Kvällen avslutades sen av råhypade Hot Chip från England. Deras elektropop var väldigt bra och en glad överraskning för mig. Dock lite väl snällt för mig stundtals. Deras drömska melodier var den perfekta avslutningen på kvällen. Det enda som egentligen var ett minus denna onsdagskväll var den enorma värme som drabbat Göteborg och som gjorde att det stundtals var ohållbart att stå och lyssna till musiken som bjöds.

Torsdag. Ytterligare en enormt varm dag, och värme och sol hör ju verkligen ihop med reggae då det var dags att besöka Röda Sten och den andra upplagan av Göteborgs Reggaefestival. Förra årets festival på Trädgår'n var ingen hit då många av dom stora namnen, som t.ex. Sizzla aldrig dök upp. Så i år har det istället satsats på nästan uteslutande svenska akter, vilket är både på gott och ont i mina ögon. Kvällen för mig inledes med Kalle Bah. Ganska ointressant om än kompetent, så hela denna spelning sågs från sittande position på en bänk en bra bit från scenen. Sen var det dags för Göteborgs egna hjälte Kapten Röd tillsammans med sitt band Majorerna och "uppvärmarna" i Äkta Kärlek. Dom sistnämnda var i mina ögon högst ointressanta och inget som väckte nån form av glädje. När sen Kaptenen klev upp så steg även min glädje. Hans set är tight och enormt svängigt, och jag älskar verkligen materialet han bjuder på. Men ett växande minus när det kommer till honom är just låtvalet. Varför envisas han med att köra exakt samma 4-5 låtar spelning efter spelning? Risken blir ju att man tillslut tröttnar på honom om han inte börjar slänga in nya låtar. Men som sagt, han gör alltid bra ifrån sig och hans glädje går inte att ta miste på.
Nästa uppträdande kom från USCB Allstars. Dessa rävar som har hållit på i många år nu och som vet hur man får igång en publik. Ikväll dock så tyckte jag dom var väldigt tama och långt ifrån roliga att titta på. Bättre och roligare var dock Governor Andy som tillsammans med Jr Eric och Roots Disciples spelade efter USCB.
Detta var i mina ögon kvällens bästa spelning. Andy har många väldigt bra låtar och kombinerat med ett bra framförande så dansade jag för första gången på hela kvällen faktiskt. Sen var det dax för kvällens höjdpunkt i mångas ögon, Svenska Akademien. Men då gick jag faktiskt hem. För mycket sol och värme under ett par dagar hade gjort mig rejält trött och illamående, så det fick helt enkelt vara nog för mig. Det enda som jag personligen hade velat se var legendariske selectorn David Rodigan som avslutade kvällen, men det är smällar man får ta. Som helhet så tyckte jag att hela kvällen var sådär bara, och inte särskilt imponerande alls.

I fredags så inleddes då Brännö Visfestival, men den första av festivalens två dagar fick bli en välbehövlig återhämtningsdag för min del. Så det var först på lördagen som jag tillsammans med några vänner tog båten ut till Brännö. Förväntningarna inför dagen var inte så jättestora från mitt håll utan det kändes mest som en kul grej att kolla in. Men jag måste redan nu säga det: Brännö Visfestival is the shit!!! Stämningen och musiken var underbar och inte ens regnet som hängde i luften kunde förstöra det. Först ut var Brännöpojkarna som är lite av Brännös lokala husband tydligen. Och deras set var en precis lagom start på dagen. Sen var det då dags för Carl-Einar Häckner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom, men han har en charm som är svåremotståndlig och kan det här med att sprida glädje. Efter honom var det dags för årets demoband, Hogmans Orkester som bjöd på väldigt skön jazz. Klart bra! Per Umaerus var nästa man på scen. Han och hans band bjöd på många hyllningar till Göteborg och Brännö. Har hört honom tidigare i Bröderna Brothers, men det här var klart bättre. Hoppade sedan över vissångerskan Lena Robért. Såg bara nån låt av henne och det lät inte så spännande och roligt. Sen var det dags för det enda som jag hade sett fram emot innan festivalens början, nämligen Nicolai Dunger. Han körde så gott som bara sina tonsättningar av Edit Södergrans dikter, och han gjorde det väldigt bra. Hans röst hör till Sveriges bästa enligt mig, och hans egensinnighet faller mig på smaken. Hans allsångsnummer ikväll var helt underbara! Tänkte efter det att jag nog hade sett det bästa för dagen, men så fel jag hade! Efter Gunnel Mauritzon, som bjöd på kompetenta vissånger men var ganska tråkig sceniskt, så var det dags för festivalens avslutning i form av Gunnar Källström och Fridens Liljer. Och vilken fantastisk avslutning sen! Den över 2 meter långe Gunnar är en såå sjukt underhållande och galen artist att ens hjärta smälter efter bara ett par sekunder. Och det hela blir ju inte sämre av att han kompas av bl.a Dan Viktor, Petter Ericsson och Livet Nord. Det hela blir en enormt tempofylld, punkdoftande vis-konsert och efteråt så ville man bara ha mer och mer.
Hade aldrig väntat mig att Brännö Visfestival skulle vara så bra, men efter det här så kommer jag utan tvivel göra det här till en årlig tradition!
Så om jag bara kort sammanfattar dessa 3 festivaler så får jag säga som så: Visfestivalen vann mitt hjärta, Accelerator gav mig nya bra musikaliska tips och Göteborgs Reggaefestival var mest bara tråkig. Så dom två förstnämnda kommer jag med stor sannolikhet besöka igen nästa år, mer skeptisk dock gällande den sistnämnda.

Måste bara lägga till ett tack till Daniel och Klara.