Skilda Världar

Det är egentligen bisarrt hur ens smak fungerar. På en och samma vecka så har jag blivit blixtförälskad i två totalt skilda sorters artister. Det kunde verkligen inte vara längre mellan Daniel Johnston och Teriyaki Boyz. Den förstnämnda är en medelålders amerikansk singer-songwriter som personifierar begreppen lo-fi och D.I.Y. Denna 45-åring har tillbringat en stor del av sitt liv i en kamp mot sin manodepressivitet och har åkt in och ut på mentalsjukhus genom åren. Han är allt annat än en bra sångare eller musiker. Han sjunger på ett underligt sätt där orden inte alltid får plats vilket resulterar i konstiga skiftningar i låtarna då han ändå envisas med att få med alla ord som han har på papper. Sen är han oxå en högst medioker musiker. Men allt detta vägs upp av hans hjärta. Ja, jag vet att det låter klyschigt, men varenda ackord han spelar och varenda ord han sjunger tränger in. Det är väldigt få artister som nån gång verkligen berört mig känslomässigt. Men med låten "Story of an Artist" så berör han mig så djupt att det ärligt talat inte är långt till tårar. Och det är det som är det stora med Daniel Johnston, ärligheten o det genuina. Han har med sina väldigt egensinniga låtar vunnit ett nytt fan. Han har släppt en uppsjö med skivor och kassetter. Dom flesta med dålig produktion, men det kvittar. Gör en sann kulturgärning o köp en skiva o upplev musik med själ.

Teriyaki Boyz å andra sidan är en helt annan sak. Denna japanska grupp är bland det mest trendiga som finns. Bestående av medlemmar från flera hiphopgrupper samt med designern Nigo som DJ så produceras här musik som får Missy Elliot att kännas gammal. Det är bling-bling, uppfuckade beats och en charmig blandning av japanska och engelska texter. Debutalbumet "Beef or Chicken" från 2005 är redan en raritet och rymmer produktioner från bl.a. The Neptunes, Just Blaze, DJ Premier, Cut Chemist och DJ Shadow. Hur dom lyckats få alla dessa superproducenter att jobba med dom är inte så konstigt om man känner till vad som gör tidigare nämnda Nigo mest känd. Han är mannen bakom klädmärket A Bathing Ape som är bland det hippaste som finns och har så varit i över 10 år. Allt denna man rör vid blir guld och det strömmar folk som vill bli förknippade med honom och hans märke. Och att gruppen själva är som levande reklampelare för märket förstärker ju bara det kommersiella. Sånt som jag egentligen borde hata. Men det räcker att jag lyssnar på låtar som "Tokyo Drift" och "Heartbreaker" för att alla dessa elitistiska tankar ska flyga ut genom fönstret och fram kommer dansskorna.

Så jag har redan nu funnit bland det bästa för 2006: Daniel Johnston och Teriyake Boys! Lyssna eller fortsätt att inte ha koll!