R.I.P. queen elizabeth

Japp, det här är den sista bloggen som jag kommer skriva. Det hann bli ca 75 stycken inkl. denna. Varför lägger jag då ner den? Den har förvisso varit rätt rolig att skriva, men jag känner nu att det inte räcker riktigt för att fortsätta. Jag hade väl nån liten förhoppning när jag började med den här för ett antal månader sen att det skulle kunna finnas en liten klick människor som intresserade sig för det jag skriver och att det skulle kunna bli någon form av ömsesidig dialog mellan mig och läsarna. Tyvärr så blev det aldrig så. Det är ytterst få kommentarer på mina texter och liten respons. Det har funnits en 3-4 stycken som har kommenterat då och då, men det är oxå allt. Så nu känns det som om det är slut på motivationen.
Jag vill bara avsluta med att tacka Samuel, Kristian och David för responsen, och Navid Modiri för inspirationen. Närhelst jag behövde skratta så läste jag hans blogg som är ett fantastiskt exempel på pubertal, wannabe-revolutionär prosa. Du är dom genomskinliga posernas kung. Tack mannen!

Det jag hoppas att ni bär med er efter allt det här är att Daniel Johnston rockar hårdare än någon annan, anticon är det enda skivbolag som gäller, att man kan överkonsumera film och Dr Pepper, att The Henry Rollins Show fortfarande är the shit samt att ja, jag är bitter och cynisk

Tänkte bara avsluta med att tipsa om 3 länkar som ni kan läsa nu när jag försvinner.

Bonfire Of The Brands

elefanten (sonares)

GajinSmash.net

Ha de gött!

Prosperous - "Solar Residue"

Håll ögonen öppna efter den här när den släpps! Sweet som väntat!

Man Kan Alltid Lita På Strage!

Vem ska man vända sig till för att få en väldigt kortfattad beskrivning av ett av problemen med reggae nuförtiden? Jo, den fantastiskt underbara och alltid lika underhållande Fredrik Strage.
I en krönika i DN för några veckor sedan så skrev han bl.a. följande:

"Homofobin inom reggae debatteras ofta. Nekrofilin nämns sällan, trots att publiken uppenbarligen föredrar döda framför levande artister."

Nuff said!

Filmtajm

Sommaren. Det är då man ska njuta av solen, grilla, bada och umgås med sina vänner. Vad har jag gjort dom senaste typ 2 månaderna då? Väldigt lite av dom ovanstående sakerna faktiskt... Jag har tillbringat en stor del av tiden att sitta inne och se på film istället... Här är ett gäng av dom filmerna som jag har sett under ca 1.5-2 månaders tid:

About Schmidt,
American Dreamz,
Banlieue 13,
Beowulf & Grendel,
The Break-Up,
Clerks II,
Cyber Wars,
The Da Vinci Code,
Factotum,
The Fast and the Furious: Tokyo Drift,
Find Me Guilty,
Inside Man,
The Libertine,
The Matador,
Match Point,
Mission: Impossible III,
Neil Young: Heart of Gold,
Old School,
The Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest,
Population 436,
Poseidon,
The School of Rock,
16 Blocks,
The Squid and the Whale,
Superman Returns,
They Live,
X-Men: The Last Stand,
Yamakasi - Les samouraïs des temps modernes
samt alla 7 säsonger av Star Trek: The Next Generation...

Jag har verkligen varken ett liv eller filmsmak...

Carbon Carousel - "Dummy"

Frågan är varför jag tycker att låten "Dummy" med experimentella rockprojektet Carbon Carousel är bra? Jag borde verkligen inte det. Det låter alltför mycket som jobbig Jimi Hendrix-influerad stoner rock egentligen.
Men i ärlighetens namn så tror jag att jag vet varför jag tycker om det, och det är nästan lite genant att erkänna. Det är för att sångaren i gruppen är ingen mindre än Michael Larsen a.k.a. min absoluta favoritemcee Eyedea som jag har nämnt tidigare.
Nu har han och några medlemmar från bl.a. Fog och Abzorbr bildat en rockgrupp. Att höra Eyedea sjunga känns väldigt ovant, men det funkar på något skumt sett. Det är som sagt egentligen inte så himla bra, men jag gillar det.
Min hjärna är inte min bästa vän ibland...

Mood Swings

Nothing seems to change paranoid feelings; I think they are here to stay
always looking over my shoulder, running from shadows everyday
Constant mood swings, I feel so terrible, but then it goes away
now I've pulled you inside of me, you've ever felt this way?

Threw my eyes one thousand morgues, I don't want to see it, I just do
I can't breath, it's not real, I'm not dead, but I know that I'm not alive
Try to relax but I can't so I consume everything in sight
you will never know how bad it really numbs me pretending it's alright

Nothing stops me from certain self-destruction leading to my final days
chemical imbalance another mood tells me keep running again today
To me it's all so confusing but I feel so comfortable in my drunken haze
listen to what I say, don't trust your feelings they die and go away

Deep inside a hole, I cannot fill in
every day I live, I die a little
It’s just something I can't get use to
coming down to get high and run away

DJ Shadow - "The Outsider"

Josh Davis. Få namn har samma inverkan på mig som detta. Ser jag signaturen J.Davis på ett skivomslag någonstans så fingrar jag omedelbart på sedlarna i fickan och förebereder mig för ett inköp. Det har ingen betydelse om jag ens har hört det minsta från skivan i fråga, köpas ska den! Vem är då denne Josh Davis? Jo, dom flesta känner nog igen honom om jag säger DJ Shadow. Mannen som, enligt mig, har skapat den bästa skivan någonsin alla kategorier nämligen mästerverket "Endtroducing" som kom ut 1996. Jag kan inte ens finna ord för att försöka beskriva varför den skivan är så bra, den bara är det! För er som inte har hört den så ber jag er, för er egen skull, att omedelbart leta upp den och njut! Det blir inte bättre än så, och det sätter jag hela min skivsamling på (eller iaf nästan...). Sen ska man absolut inte glömma bort uppföljaren "The Private Press" från 2002 och "Psyence Fiction" som han tillsammans med James Lavelle släppte under namnet Unkle 1998. I stort sett allt som denna man har haft fingret med i har blivit klassiker hemma hos mig. Som jag nämnde i förra bloggen så använder jag sällan uttrycket idol, men när det gäller DJ Shadow så använder jag det utan att skämmas det minsta.
Så när det nu stod klart att hans nya skiva "The Outsider" skulle släppas nu i höst så dreglade jag bara av själva ryktet och jag var beredd att redan innan utnämnda den till årets bästa skiva.
Men så lyssnade jag då på den....

Jag måste redan från början klargöra att det inte är en dålig skiva. Hade det varit en artists debut så hade jag tyckt att det var en väldigt intressant skiva. Men med DJ Shadow-standard så är den inte det minsta bra faktiskt. Vad är det då som gör den dålig? Jo, det är hans nya fixering vid hyphy, denna Bay Area-variant av crunk. Så skivan är fylld av rätt taskiga emcees som kör dom gamla vanliga klyschorna om knark, ghettot etc. Dvs. allt sånt som DJ Shadows tidigare skivor var helt befriade från. Nu är det inriktat mot bling-bling hållet och det låter som tusen andra skivor. Jag har lyssnat igenom skivan otaliga gånger för att försöka hitta något som jag kanske har missat, något som iaf glimmar till lite. Men inte då... Av skivans 17 spår så är det bara 3-4 låtar som är något att ha. Dessa låtar är "Backstage Girl" där Phonte Coleman från Little Brother bjuder på sköna vokala insatser, "Triplicate/Something Happened That Day" som är en klassisk instrumental DJ Shadow-låt, funkiga "This Time (I'm Gonna Try It My Way)" och sen slutligen "You Made It" där han gästas av Chris James från Stateless. Och denna låt är en bra indiepoplåt i klassisk brittisk stil. Men i övrigt finns det inte mycket att hämta. "Enuff" med Q-Tip och Lateef The Truth Speaker är rent ut sagt ett uselt skämt!
Visst, jag har enorm respekt för DJ Shadow för att han har vågat utvecklats och för att han gör den musik han själv vill istället för att göra en kopia av sina gamla skivor. Sådant lyfter jag alltid på hatten för. Men det betyder ju inte att jag behöver tycka om musiken han gör nu, och det gör jag verkligen inte. Det bär mig oerhört emot att skriva följande mening: DJ Shadow gör numera ointressant musik...