Endtroducing...Arefeh Behbakht

När jag tänker på ordet eldsjäl så tänker jag på en person. När jag tänker på ordet hippie tänker jag på en person. När jag tänker på orden stort hjärta tänker jag på en person. När jag tänker på slam poetry tänker jag på en person. När jag tänker på ordet hyperaktiv tänker jag på en person. När jag tänker på scones tänker jag på en person. Vem? Min vän Arefeh "Affe" Behbakht.

Most of my conversations with men seem to revolve around music

Mr Hauer bad mig blogga om kultur, och jag insåg att valmöjligheterna var lika oändliga som raderna av vinylskivor hos en souldiggande DJ. Nyckeln till mitt hjärta finns i skivorna jag lyssnar på, poesin jag upplever och färger som är spridda över hela min stad. Så vilken av mina kärlekar ska jag skriva om utan att vara någon av dem otrogen?

Jag valde orden och musiken till slut. Orden för att de ändå var första kärleken, i min tidiga barndom. Och musiken som blev den långt större och viktigare dito senare i mitt liv. Ingen man kommer någonsin stå mig så nära som de första tonerna i Echoes av Pink Floyd. Ingen kommer kunna få mig att le så stort som Green Days Basketcase får mig att göra. Ett av mina starkaste tonårsminnen är hur 2Pac och Dr Dre rappade om California Love i takt till basketbollen som studsade bort sommarlovsdagarna i min barndomsförort. Och jag minns hur videon till Känn ingen sorg för mig Göteborg kom på ZTV, och ingen kunde säga saker precis såsom jag velat säga det själv som Håkan Hellström. Den solgula vinylskivan med Sex Pistols som jag hittade hos min DJ:ande morbror är fortfarande ett av mina vackraste barndomsminnen. Nirvanas skivor In Utero samt Unplugged blev mina följeslagare när jag gick längs tågrälsen i Uppsala, 19 år gammal och ständigt längtandes bort till något annat.

Det förvånar mig inte att min första kärlek gav mig Corazon de Oro av Rancid när vi var som mest kära, att jag inte kunde lyssna på RATM på två år då det inte funkade mellan oss. Killen som kom efter honom gav mig Aesop Rock och med facit i hand så var Aesop det enda av värde som den mannen lämnade efter sig i mitt liv. Min tredje kärlek spelade nog till sig min kärlek. De många timmarna vi lyssnade på musik tillsammans närde till slut en kärlek som var större än mig själv. Utan att fatta det så hade de största kärlekarna i mitt liv lierat sig emot mig. När jag såg på honom så var det enbart musiken jag hörde till slut. Han var svårast att komma över. Jag var inte bara tvungen att komma över honom utan större delen av min Itunes när den olyckliga dagen kom.

Min stad är fylld av musik. Varje gathörn, varje rondell bär osynliga vägskyltar. Olika sträckor mäts i låtar. Avståndet mellan mitt första hem och humanisten var tre och en halv låt av The Doors. Varje relevant människa i mitt liv har sitt eget soundtrack. För någon månad sedan förstod jag hur kär jag var i en kille genom att ständigt höra All along the watchtower med Bob Dylan så fort jag mötte hans blick. Då förstod jag att det var kört. Av alla Bob Dylans låtar är den min favorit. Om killen bara hade vetat…

Men inget av allt det här hade jag kunnat beskriva om det inte varit för orden. Det känns märkligt att beskriva sin kärlek till ord med ord. Även om jag är en sucker för meta. Ord för mig är ett sätt att förstå kontexter, att förstå sig själv. Jag är inte förvånad när historien berättar för mig, att innan civilisationen kom med sina strukturer och ideologier så var berättandet något centralt i människornas liv. Att ha möjligheten att kunna berätta berättelser, både påhittade och den egna har nog varit lika relevant för mänsklighetens överlevnad på samma sätt som vetenskapen. Lika livsnödvändigt.

Tekniken omkring mig blir allt mer avancerad. Bloggarna på nätet förökar sig ungefär på samma sätt som diskberg byggs upp och folk uppdaterar sin Facebook status med samma passion som undergångsprofeter håller brandtal. Men i slutändan handlar det om att folk vill berätta något för varandra. Oavsett om det är runt en eld eller genom vara gästbloggare för en vän. Och med detta avslutar jag mitt inlägg och tackar Mikey för utrymmet han gett mig att berätta några av mina berättelser.