Endtroducing...Kristian Eklöf

Min vän Kristian. Vad kan man säga? Han säger det hela ganska bra själv nedan så jag tänker bara säga att jag är glad att han är min vän och att han är nog den person i världen som jag har träffat som är närmast mig själv när det gäller musiksmak. Och det är en komplimang för att komma från mig.

Just another lonely day...

Kultur har Mr Hauer frågat efter. Jag tycker inte om ordet kultur. Funderar på om jag ska trotsa och skriva om alla olika personligheter som fanns bland mina klasskamrater under 90-talet men då skulle det bara bli som en Larry Clark-film och då är vi ju inne på kultur ändå så skit samma...

Ok, just nu sitter jag här och skrobblar (eller lyssnar för det är ju samma sak, eller hur?) Ben Harper's Burn one Down och funderar över varför det är just den låten jag söker upp det första jag gör när jag precis fått mig en efterlängtad Spotify invite. Det borde vara något i stil med Project Blowed, anticon, La2theBay, Anonymous INC, eller helt enkelt någon skön gangsta rap ifrån mitten av 90-talet i stil med Dre Dog eller kanske W.C and The Maad Circle.

Ni som följer Mr Hauers blogg eller bara har lyckats blivit indragen i hans liv vet vilken musik han står för, (och allt annat också för den delen), och det är precis det som förde mig och Mr Hauer tillsammans en gång för några år sedan. Ganska romantisk historia egentligen.
Allt skedde rum en torsdag (tror jag, vem bryr sig?), en dag då Sage Francis spelade på gamla Bauhaus i Göteborg. Sage drev med publiken som vanligt och jag satt i baren som vanligt. Mutker satte sig brevid mig med halva rumpan på barstolen och frågade vem den helt underbara personen som skötte inköpen för hiphop musiken på en lokal skivbutik var. Jag sa att det var jag.
Sen var vi vänner.

Som ni förstår så är jag en hardcore bitch ass whiggah from the hood som bara lyssnar på stenhård rapmusik.
Ja, mer eller mindre. Det är därför det är Bright Eyes som är mest skrobblad i mitt bibliotek.

/Kristian