Endtroducing...Sebastian Pettersson

Sebastian a.k.a. DJ Ignorant. Min gamla kollega från tiden på Come Clean Radio. Finns få personer som är nördigare när det kommer till musik än honom, och det är en enorm komplimang. Enjoy his words of wisdom:

Vad fanns det egentligen för värde i en skiva?

Låt oss säga att du precis som jag växte upp i slutet av 90-talet då cd-skivor kostade mellan 140 till kanske 180 kronor för ett helt album. Innan jag började samla vinyl gick jag ofta efter skolan till en skivaffär i Galleria Domino som var ett köpcentrum där en lokalt känd hiphop-dj arbetade. Han var en av de första i Norrköping som ständigt höll en uppdaterat katalog med både kända och okända namn inom den hiphopvärld jag bara skrapat lite på ytan. Det var en speciell känsla av att stå där, jag bläddra bland plastomslagen med namn, valde ut något från katalogen och visste att jag några dagar innan hade planerat ekonomin som bestod av studiemedel noga, för att ha råd med skivan. Det var en tid då du aldrig rörde ”next” och ”previous” knapparna på din bärbara cd-spelare eftersom du faktiskt hade betalat skivan helt ur egen ficka. Det var också en tid då en cd-skiva över lag innehöll fler låtar och där de samlade spåren noga var utvalda eftersom produktionskostnaden var betydligt högre.
När jag gick i 7an började jag efter att ha fått en Ol' Dirty Bastard 12” med låten Got Your Money av en äldre skolkamrat, att samla på vinyl. Jag köpte min första remdrivna skivspelare och började beställa skivor med mina föräldrars kreditkort från Ebay och tyska hemsidor. Mina föräldrar förundrades över varför jag ville samla på skivor när jag enkelt kunde ladda hem låtarna, precis som jag gjorde med deras favoritskivor, då jag gav dom dessa på en cd-r skiva. Trots deras skepsis, förklarade jag om och om igen att jag faktiskt tyckte om det utdaterade formatet. Känslan av att äga ett exemplar i materiell form av albumet, i kombination med möjligheten att senare scratcha, juggla och beatmixa, skapade ett annorlunda värde.

Igår fick jag ett samtal till från min mamma. Hon hade hittat A Tribe Called Quests album The Antology på cd, i källaren när hon slängde massor av gamla prylar. Jag bad henne ta med skivan nästa gång vi träffades. Efter samtalet ville jag lyssna på skivan och letade givetvis bland mina mp3-album för att se om den fanns på datorn. Just den skivan fanns inte tillgänglig, så jag började skriva in adressen till en av mina frekvent besökta bloggar för nerladdning av musik. Istället för att ladda hem slogs jag istället av en tanke: Är möjligheten att få tag i musik i vår tid för bekväm för vårt eget bästa? Ett av argumenten för nerladdning i fildelningsdebatten är att vi som laddar ner inte stjäl musik, utan tar en kopia. Jag kommer ständigt på mig själv att inte ha tid att lyssna på flertalet av de album jag laddar ner. På min dator ligger musikfilerna strukturerade i opersonliga mappar på min själlösa dator i väntan på uppmärksamhet trots att jag förmodligen skulle ha lyssnat på dom om jag bara blivit påmind om att dom fanns där. Jag önskar givetvis att jag hade alla skivor i min dator på vinyl. Tänk att kunna titta på omslaget, påminnas om dom och inte för allt i världen inte låta dom glömmas bort. Istället kommer jag på mig själv att skämmas över att jag har den ”fria” möjligheten att få saker gratis, samtidigt som jag vet att jag inte skulle ha råd att köpa allt jag laddar ner. För gratis kultur ska jag nu börja bege mig till stadsbiblioteket för att låna cd-skivor, ingen ångest, knappt pengar till artisterna men åtminstone får jag ha den materiella skivan, iallfall för en stund.