Så har jag då på 4 dagar besökt 3 olika festivaler i Göteborg. I onsdags var det
Accelerator The Big One på Trädgår'n, i torsdags
Göteborgs Reggaefestival och igår var det andra dagen av
Brännö Visfestival.
King Creosote och
Hot Chip.
I mina ögon Accelerators största behållning. Dom ena var en av kvällens första uppträdanden och dom andra avslutade det hela.
Kenny Anderson (sångaren i King Creosote) vann mitt hjärta för två år sedan då han tillsammans med
u.n.p.o.c. gjorde en fantastisk spelning på Bananpiren här i Göteborg, och sedan dess har jag lyssnat mycket på deras skivor
"Kenny & Beth's Musical Boat Rides" och
"KC Rules OK". Deras enorma spelglädje och avslappnade attityd vann även denna kväll mitt hjärta, och att Kenny sedan även var en väldigt sympatisk person att prata med drar ju knappast ner intrycket. En bra start på kvällen. Missade sen tyvärr
Regina Spector p.g.a den enorma värme som hade uppstått i lokalen, så jag och min vän Yasuko kopplade istället av med en öl i skuggan. Såg sedan lite av både göteborgska
Love Is All och
Josephine Foster. Love Is All var mest en tråkig kopia av Le Tigre och Josephine var alldeles för skum helt enkelt. Bättre var då
The Spinto Band med sin glada, fartfyllda rock som i många stunder påminde mig om
Weezer. Såg lite av
Arctic Monkeys. Helt ok, men lite väl enformigt för min smak.
The Essex Green var helt ok, och nu hade solen gått ner vid utescenen vilket resulterade i en avslappnad och skön spelning.
Death Cab For Cutie gjorde sen bra ifrån sig som väntat. Deras skiva borde egentligen införskaffas faktiskt. Skippade sedan
Silver Jews pga
behov av frisk luft. Kvällen avslutades sen av råhypade Hot Chip från England. Deras elektropop var väldigt bra och en glad överraskning för mig. Dock lite väl snällt för mig stundtals. Deras drömska melodier var den perfekta avslutningen på kvällen. Det enda som egentligen var ett minus denna onsdagskväll var den enorma värme som drabbat Göteborg och som gjorde att det stundtals var ohållbart att stå och lyssna till musiken som bjöds.
Torsdag. Ytterligare en enormt varm dag, och värme och sol hör ju verkligen ihop med reggae då det var dags att besöka
Röda Sten och den andra upplagan av Göteborgs Reggaefestival. Förra årets festival på
Trädgår'n var ingen hit då många av dom stora namnen, som t.ex.
Sizzla aldrig dök upp. Så i år har det istället satsats på nästan uteslutande svenska akter, vilket är både på gott och ont i mina ögon. Kvällen för mig inledes med
Kalle Bah. Ganska ointressant
om än kompetent, så hela denna spelning sågs från sittande position på en bänk en bra bit från scenen. Sen var det dags för Göteborgs egna hjälte
Kapten Röd tillsammans med sitt band Majorerna och "uppvärmarna" i
Äkta Kärlek. Dom sistnämnda var i mina ögon högst ointressanta och inget som väckte nån form av glädje. När sen Kaptenen klev upp så steg även min glädje. Hans set är tight och enormt svängigt, och jag älskar verkligen materialet han bjuder på. Men ett växande minus när det kommer till honom är just låtvalet. Varför envisas han med att köra exakt samma 4-5 låtar spelning efter spelning? Risken blir ju att man tillslut tröttnar på honom om han inte börjar slänga in nya låtar. Men som sagt, han gör alltid bra ifrån sig och hans glädje går inte att ta miste på.
Nästa uppträdande kom från
USCB Allstars. Dessa rävar som har hållit på i många år nu och som vet hur man får igång en publik. Ikväll dock så tyckte jag dom var väldigt tama och långt ifrån roliga att titta på. Bättre och roligare var dock
Governor Andy som tillsammans med Jr Eric och
Roots Disciples spelade efter USCB.
Detta var i mina ögon kvällens bästa spelning. Andy har många väldigt bra låtar och kombinerat med ett bra framförande så dansade jag för första gången på hela kvällen faktiskt. Sen var det dax för kvällens höjdpunkt i mångas ögon,
Svenska Akademien. Men då gick jag faktiskt hem. För mycket sol och värme under ett par dagar hade gjort mig rejält trött och illamående, så det fick helt enkelt vara nog för mig. Det enda som jag personligen hade velat se var legendariske selectorn
David Rodigan som avslutade kvällen, men det är smällar man får ta. Som helhet så tyckte jag att hela kvällen var sådär bara, och inte särskilt imponerande alls.
I fredags så inleddes då Brännö Visfestival, men den första av festivalens två dagar fick bli en välbehövlig återhämtningsdag för min del. Så det var först på lördagen som jag tillsammans med några vänner tog båten ut till Brännö. Förväntningarna inför dagen var inte så jättestora från mitt håll utan det kändes mest som en kul grej att kolla in. Men jag måste redan nu säga det: Brännö Visfestival is the shit!!! Stämningen och musiken var underbar och inte ens regnet som hängde i luften kunde förstöra det. Först ut var
Brännöpojkarna som är lite av Brännös lokala husband tydligen. Och deras set var en precis lagom start på dagen. Sen var det då dags för
Carl-Einar Häckner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom, men han har en charm som är svåremotståndlig och
kan det här med att sprida glädje. Efter honom var det dags för årets demoband,
Hogmans Orkester som bjöd på väldigt skön jazz. Klart bra!
Per Umaerus var nästa man på scen. Han och hans band bjöd på många hyllningar till Göteborg och Brännö. Har hört honom tidigare i
Bröderna Brothers, men det här var klart bättre. Hoppade sedan över vissångerskan
Lena Robért. Såg bara nån låt av henne och det lät inte så spännande och roligt. Sen var det dags för det enda som jag hade sett fram emot innan festivalens början, nämligen
Nicolai Dunger. Han körde så gott som bara sina tonsättningar av Edit Södergrans dikter, och han gjorde det väldigt bra. Hans röst hör till Sveriges bästa enligt mig, och hans egensinnighet faller mig på smaken. Hans allsångsnummer ikväll var helt underbara! Tänkte efter det att jag nog hade sett det bästa för dagen, men så fel jag hade! Efter
Gunnel Mauritzon, som bjöd på kompetenta vissånger men var ganska tråkig sceniskt, så var det dags för festivalens avslutning i form av
Gunnar Källström och Fridens Liljer. Och vilken fantastisk avslutning sen! Den över 2 meter långe Gunnar är en såå sjukt underhållande och
galen artist att ens hjärta smälter efter bara ett par sekunder. Och det hela blir ju inte sämre av att han kompas av bl.a
Dan Viktor,
Petter Ericsson och
Livet Nord. Det hela blir en enormt tempofylld, punkdoftande vis-konsert och efteråt så ville man bara ha mer och mer.
Hade aldrig väntat mig att Brännö Visfestival skulle vara så bra, men efter det här så kommer jag utan tvivel göra det här till en årlig tradition!
Så om jag bara kort sammanfattar dessa 3 festivaler så får jag säga som så: Visfestivalen vann mitt hjärta, Accelerator gav mig nya bra musikaliska tips och Göteborgs Reggaefestival var mest bara tråkig. Så dom två förstnämnda kommer jag med stor sannolikhet besöka igen nästa år, mer skeptisk dock gällande den sistnämnda.
Måste bara lägga till ett tack till Daniel och Klara.
Jag vet att jag lovade att skriva om skivorna som en del av er tipsade om. Och jag lovar att jag ska ta tag i det, men nu har det kommit en skiva i vägen. Den mest efterlängtade skivan i min värld är nu ute på nätet och den kommer uppta mycket tid framöver. Skivan heter "The Outsider" och artisten är ingen annan en min största idol (ja, i det här fallet använder jag faktiskt det ordet) DJ Shadow.
Det är egentligen bisarrt hur ens smak fungerar. På en och samma vecka så har jag blivit blixtförälskad i två totalt skilda sorters artister. Det kunde verkligen inte vara längre mellan Daniel Johnston och Teriyaki Boyz. Den förstnämnda är en medelålders amerikansk singer-songwriter som personifierar begreppen lo-fi och D.I.Y. Denna 45-åring har tillbringat en stor del av sitt liv i en kamp mot sin manodepressivitet och har åkt in och ut på mentalsjukhus genom åren. Han är allt annat än en bra sångare eller musiker. Han sjunger på ett underligt sätt där orden inte alltid får plats vilket resulterar i konstiga skiftningar i låtarna då han ändå envisas med att få med alla ord som han har på papper. Sen är han oxå en högst medioker musiker. Men allt detta vägs upp av hans hjärta. Ja, jag vet att det låter klyschigt, men varenda ackord han spelar och varenda ord han sjunger tränger in. Det är väldigt få artister som nån gång verkligen berört mig känslomässigt. Men med låten "Story of an Artist" så berör han mig så djupt att det ärligt talat inte är långt till tårar. Och det är det som är det stora med Daniel Johnston, ärligheten o det genuina. Han har med sina väldigt egensinniga låtar vunnit ett nytt fan. Han har släppt en uppsjö med skivor och kassetter. Dom flesta med dålig produktion, men det kvittar. Gör en sann kulturgärning o köp en skiva o upplev musik med själ.
rör vid blir guld och det strömmar folk som vill bli förknippade med honom och hans märke. Och att gruppen själva är som levande reklampelare för märket förstärker ju bara det kommersiella. Sånt som jag egentligen borde hata. Men det räcker att jag lyssnar på låtar som "Tokyo Drift" och "Heartbreaker" för att alla dessa elitistiska tankar ska flyga ut genom fönstret och fram kommer dansskorna. 
Ja, jag vet. Jag är väldigt insnöad på hiphop och skriver därför väldigt mycket om det. Men om man har lyssnat på en musikgenre i över 16 år så är det ju väldigt lätt att bli skadad... Men därför tänkte jag nu ge både er läsare, och mig själv, en utmaning! Jag vill att ni som läser det här lämnar ett nytt musikaliskt tips i en kommentar. Musiken i sig behöver givetvis inte vara ny, utan det jag är ute efter är en galen blandning. Och sen när jag väl har fått ett gäng förslag på både skivor och låtar som ni tycker att jag ska lyssna igenom, så kommer jag göra det och sen framåt slutet av nästa vecka skriva ett ärligt utlåtande om era tips. Så överskölj mig gärna med förslag nu! Allt ifrån klassiska pianosonetter till japansk noise, från tuggummipop till spansk flamenco. Anything! Det enda jag har som krav är att ni säger en specifik låt eller skiva, en artist eller genre räcker inte.
En av mina absoluta favoritgrupper när det kommer till klassisk New York-hiphop, Non Phixion, har nu tyvärr splittrats. Anledningen till detta är enligt uppgift Goretex uppenbara ovilja att fortsätta att dra sitt strå till stacken. Väldigt trist tycker jag, men på samma gång tycker jag att det är hedersvärt att dom lägger ner helt och hållet än att dom skulle fortsätta som ett decimerat Non Phixion. Dessutom så är jag säker på att ILL BILL, Sabac Red och DJ Eclipse kommer fortsätta släppa grymma skivor även som soloartister. Själv vet jag att jag i många år framöver kommer återkomma regelbundet till skivan "The Future Is Now" och låtar som "Black Helicopters", "Legacy", "5 Boros" och "I Shot Reagan" (sistnämnda nog mest känd i Sverige då det är denna låt som Looptroops "Jag Sköt Palme" är byggd på).
I mina ögon Accelerators största behållning. Dom ena var en av kvällens första uppträdanden och dom andra avslutade det hela.
behov av frisk luft. Kvällen avslutades sen av råhypade Hot Chip från England. Deras elektropop var väldigt bra och en glad överraskning för mig. Dock lite väl snällt för mig stundtals. Deras drömska melodier var den perfekta avslutningen på kvällen. Det enda som egentligen var ett minus denna onsdagskväll var den enorma värme som drabbat Göteborg och som gjorde att det stundtals var ohållbart att stå och lyssna till musiken som bjöds.
om än kompetent, så hela denna spelning sågs från sittande position på en bänk en bra bit från scenen. Sen var det dags för Göteborgs egna hjälte Kapten Röd tillsammans med sitt band Majorerna och "uppvärmarna" i Äkta Kärlek. Dom sistnämnda var i mina ögon högst ointressanta och inget som väckte nån form av glädje. När sen Kaptenen klev upp så steg även min glädje. Hans set är tight och enormt svängigt, och jag älskar verkligen materialet han bjuder på. Men ett växande minus när det kommer till honom är just låtvalet. Varför envisas han med att köra exakt samma 4-5 låtar spelning efter spelning? Risken blir ju att man tillslut tröttnar på honom om han inte börjar slänga in nya låtar. Men som sagt, han gör alltid bra ifrån sig och hans glädje går inte att ta miste på.
kan det här med att sprida glädje. Efter honom var det dags för årets demoband, Hogmans Orkester som bjöd på väldigt skön jazz. Klart bra! Per Umaerus var nästa man på scen. Han och hans band bjöd på många hyllningar till Göteborg och Brännö. Har hört honom tidigare i Bröderna Brothers, men det här var klart bättre. Hoppade sedan över vissångerskan Lena Robért. Såg bara nån låt av henne och det lät inte så spännande och roligt. Sen var det dags för det enda som jag hade sett fram emot innan festivalens början, nämligen Nicolai Dunger. Han körde så gott som bara sina tonsättningar av Edit Södergrans dikter, och han gjorde det väldigt bra. Hans röst hör till Sveriges bästa enligt mig, och hans egensinnighet faller mig på smaken. Hans allsångsnummer ikväll var helt underbara! Tänkte efter det att jag nog hade sett det bästa för dagen, men så fel jag hade! Efter Gunnel Mauritzon, som bjöd på kompetenta vissånger men var ganska tråkig sceniskt, så var det dags för festivalens avslutning i form av Gunnar Källström och Fridens Liljer. Och vilken fantastisk avslutning sen! Den över 2 meter långe Gunnar är en såå sjukt underhållande och
galen artist att ens hjärta smälter efter bara ett par sekunder. Och det hela blir ju inte sämre av att han kompas av bl.a Dan Viktor, Petter Ericsson och Livet Nord. Det hela blir en enormt tempofylld, punkdoftande vis-konsert och efteråt så ville man bara ha mer och mer. 
