Ganska ofta så åker jag på frågor som "vem är din favoritrappare" och dyl. Det är aldrig en lätt fråga att besvara eftersom det ibland handlar om vilket humör man är på. Men givetvis finns det ett antal emcees som har det där lilla extra som gör att man mår bra när man lyssnar till dom.
Orkar dock inte räkna upp alla man gillar, för det skulle ta upp alltför mycket plats och jag tror inte att det är många som skulle orka läsa ändå.
Men ett par av mina favoriter kan jag nämna här. Det finns ingen inbördes ranking dom emellan men alla hör utan större tvivel till min Top 10-lista. Så låt oss bara ta en av dom och börja:
Slug från Atmosphere är då den första jag tar upp. En gudabenådad emcee både på skiva och scen, samt även en fantastisk freestylare. Sen att han ser bra ut är ju, som min vän
Fredrik en gång sa, inget minus. Han är en av dom som kan måla upp känslor och blotta sina svagheter på ett sätt som får en att känna för honom samtidigt som man njuter av hans flow. Kolla gärna upp
"The Lucy Ford EP" om ni vill höra honom när han är som bäst.
Sen kommer lite av Slugs efterföljare.
Nobs. Min absoluta favorit det senaste året och den som jag har lyssnat absolut mest på. Han är kanske inte världens mest tekniskt fantastiska emcee, men han kompenserar det med oerhört öppna och ärliga texter och han är inte rädd att visa sina brister som människa vilket är väldigt uppfriskande inom den adrenalinstinna hiphopvärlden. Sen att han är en grym producent oxå är ju knappast ett minus. Kolla in bl.a. skivan
"Musicide" och njut!
doseone (themselves, 13&God, subtle, cLOUDDEAD) är om man jämför med dom två tidigare nämnda en helt annan sorts emcee. En sann avantgardist som är underbar på att måla upp poetiska och
abstrakta bilder med sina texter. Han är även en erkänt duktig battlerappare (vilket de flesta av dom jag nämner här är) och att se honom battla legenden
P.E.A.C.E. i bara sina boxerkalsonger i 2000 års upplaga av
Scribble Jam är en upplevelse. Många har kanske lite svårt för hans nasala gnälliga röst, men ge honom en chans och upptäck en väldigt kreativ och orädd artist. En rekommenderad skiva med honom är
"Hemispheres".
Slutligen bland dom som jag väljer att ta upp här är mr
anticon himself,
sole. En fantastisk poet och emcee med ett ordflöde och en politisk men på samma gång djupt abstrakt rapstil. Han har hållit på att släppa skivor sedan tidigt 90-tal och går enligt mig från klarhet till klarhet. Även om hans liveuppträdanden kanske inte är det mest spännande som
går att beskåda så räcker det att sätta på skivan
"Selling Live Water" så blir jag överkörd varenda gång. Inte ett dåligt spår, underbara produktioner från bl.a.
alias och sen självklart Tim "sole" Holland själv. Har man gjort en textrad som:
"The white man’s the fucking devil.
I wanted to be black at age fourteen,
so when they say I don’t respect the culture,
truth is, I only rap ’cause i ain’t smart enough to write a book."
så är man för evigt en favorit i min värld!
Det är deras röster. Det finns inte ett uns själ i deras sång, rap och toastande. Det är stelbent, monotont och helt utan glöd. Allra helst så får Frithiof Anderssons båda favoriter Sture Allén d.y. och Leia Gärtner mig mest att känna mig sömnig och smått uttråkad. Inte så att deras texter är dåliga. Dom kanske inte är dom bästa texterna jag hört, men det är främst för deras oerhört sävliga framförande. Som om dom ständigt är smått nyvakna och sega vid inspelningstillfällena. General Knas är väl den i gruppen som jag personligen gillar bäst, men jämnfört med många andra toastare på den svenska scenen så står han sig väldigt slätt. 
