3 Is The Magic Number

Tänkte bara passa på att tipsa om 3 underbara filmer som jag har sett den senaste månaden:

Kurtlar Vadisi Irak (The Valley of the Wolves Iraq)



The Devil and Daniel Johnston



Thank You For Smoking

Back From The Dead

Jo, det är ju faktiskt så. Jag är tillbaka efter lite över en månads uppehåll. Kunde inte hålla mig längre. Är ju en geek med alldeles för många åsikter för att kunna hålla tyst... Och sen har jag faktiskt fått rätt mycket respons efter gravfästningen att bloggen faktiskt var uppskattad, så nu är det dax igen. Mr Hauer (eller MF Hauer som min vän Kjelle skulle gilla bättre) är back in effect!
Nu blir detta första inlägg väldigt kort. Både pga att en förkylning har slagit klorna i mig, samt att jag har en massa saker som borde göras. Först kommer det ske en större förändring i mitt liv framöver som kommer ta upp massa tid (mer om det allt eftersom) och sen har jag 2 recensioner att skriva till Piraja o IQ Student, en telefonintervju med Fattaru till samma tidningar, några bokrecensioner samt en sammanställning av en Kapten Röd-intervju som jag har gjort till nästa nummer av plural.
Men ingen oro. Jag är som sagt tillbaka, för att glädja vissa och irritera andra!

R.I.P. queen elizabeth

Japp, det här är den sista bloggen som jag kommer skriva. Det hann bli ca 75 stycken inkl. denna. Varför lägger jag då ner den? Den har förvisso varit rätt rolig att skriva, men jag känner nu att det inte räcker riktigt för att fortsätta. Jag hade väl nån liten förhoppning när jag började med den här för ett antal månader sen att det skulle kunna finnas en liten klick människor som intresserade sig för det jag skriver och att det skulle kunna bli någon form av ömsesidig dialog mellan mig och läsarna. Tyvärr så blev det aldrig så. Det är ytterst få kommentarer på mina texter och liten respons. Det har funnits en 3-4 stycken som har kommenterat då och då, men det är oxå allt. Så nu känns det som om det är slut på motivationen.
Jag vill bara avsluta med att tacka Samuel, Kristian och David för responsen, och Navid Modiri för inspirationen. Närhelst jag behövde skratta så läste jag hans blogg som är ett fantastiskt exempel på pubertal, wannabe-revolutionär prosa. Du är dom genomskinliga posernas kung. Tack mannen!

Det jag hoppas att ni bär med er efter allt det här är att Daniel Johnston rockar hårdare än någon annan, anticon är det enda skivbolag som gäller, att man kan överkonsumera film och Dr Pepper, att The Henry Rollins Show fortfarande är the shit samt att ja, jag är bitter och cynisk

Tänkte bara avsluta med att tipsa om 3 länkar som ni kan läsa nu när jag försvinner.

Bonfire Of The Brands

elefanten (sonares)

GajinSmash.net

Ha de gött!

Prosperous - "Solar Residue"

Håll ögonen öppna efter den här när den släpps! Sweet som väntat!

Man Kan Alltid Lita På Strage!

Vem ska man vända sig till för att få en väldigt kortfattad beskrivning av ett av problemen med reggae nuförtiden? Jo, den fantastiskt underbara och alltid lika underhållande Fredrik Strage.
I en krönika i DN för några veckor sedan så skrev han bl.a. följande:

"Homofobin inom reggae debatteras ofta. Nekrofilin nämns sällan, trots att publiken uppenbarligen föredrar döda framför levande artister."

Nuff said!

Filmtajm

Sommaren. Det är då man ska njuta av solen, grilla, bada och umgås med sina vänner. Vad har jag gjort dom senaste typ 2 månaderna då? Väldigt lite av dom ovanstående sakerna faktiskt... Jag har tillbringat en stor del av tiden att sitta inne och se på film istället... Här är ett gäng av dom filmerna som jag har sett under ca 1.5-2 månaders tid:

About Schmidt,
American Dreamz,
Banlieue 13,
Beowulf & Grendel,
The Break-Up,
Clerks II,
Cyber Wars,
The Da Vinci Code,
Factotum,
The Fast and the Furious: Tokyo Drift,
Find Me Guilty,
Inside Man,
The Libertine,
The Matador,
Match Point,
Mission: Impossible III,
Neil Young: Heart of Gold,
Old School,
The Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest,
Population 436,
Poseidon,
The School of Rock,
16 Blocks,
The Squid and the Whale,
Superman Returns,
They Live,
X-Men: The Last Stand,
Yamakasi - Les samouraïs des temps modernes
samt alla 7 säsonger av Star Trek: The Next Generation...

Jag har verkligen varken ett liv eller filmsmak...

Carbon Carousel - "Dummy"

Frågan är varför jag tycker att låten "Dummy" med experimentella rockprojektet Carbon Carousel är bra? Jag borde verkligen inte det. Det låter alltför mycket som jobbig Jimi Hendrix-influerad stoner rock egentligen.
Men i ärlighetens namn så tror jag att jag vet varför jag tycker om det, och det är nästan lite genant att erkänna. Det är för att sångaren i gruppen är ingen mindre än Michael Larsen a.k.a. min absoluta favoritemcee Eyedea som jag har nämnt tidigare.
Nu har han och några medlemmar från bl.a. Fog och Abzorbr bildat en rockgrupp. Att höra Eyedea sjunga känns väldigt ovant, men det funkar på något skumt sett. Det är som sagt egentligen inte så himla bra, men jag gillar det.
Min hjärna är inte min bästa vän ibland...

Mood Swings

Nothing seems to change paranoid feelings; I think they are here to stay
always looking over my shoulder, running from shadows everyday
Constant mood swings, I feel so terrible, but then it goes away
now I've pulled you inside of me, you've ever felt this way?

Threw my eyes one thousand morgues, I don't want to see it, I just do
I can't breath, it's not real, I'm not dead, but I know that I'm not alive
Try to relax but I can't so I consume everything in sight
you will never know how bad it really numbs me pretending it's alright

Nothing stops me from certain self-destruction leading to my final days
chemical imbalance another mood tells me keep running again today
To me it's all so confusing but I feel so comfortable in my drunken haze
listen to what I say, don't trust your feelings they die and go away

Deep inside a hole, I cannot fill in
every day I live, I die a little
It’s just something I can't get use to
coming down to get high and run away

DJ Shadow - "The Outsider"

Josh Davis. Få namn har samma inverkan på mig som detta. Ser jag signaturen J.Davis på ett skivomslag någonstans så fingrar jag omedelbart på sedlarna i fickan och förebereder mig för ett inköp. Det har ingen betydelse om jag ens har hört det minsta från skivan i fråga, köpas ska den! Vem är då denne Josh Davis? Jo, dom flesta känner nog igen honom om jag säger DJ Shadow. Mannen som, enligt mig, har skapat den bästa skivan någonsin alla kategorier nämligen mästerverket "Endtroducing" som kom ut 1996. Jag kan inte ens finna ord för att försöka beskriva varför den skivan är så bra, den bara är det! För er som inte har hört den så ber jag er, för er egen skull, att omedelbart leta upp den och njut! Det blir inte bättre än så, och det sätter jag hela min skivsamling på (eller iaf nästan...). Sen ska man absolut inte glömma bort uppföljaren "The Private Press" från 2002 och "Psyence Fiction" som han tillsammans med James Lavelle släppte under namnet Unkle 1998. I stort sett allt som denna man har haft fingret med i har blivit klassiker hemma hos mig. Som jag nämnde i förra bloggen så använder jag sällan uttrycket idol, men när det gäller DJ Shadow så använder jag det utan att skämmas det minsta.
Så när det nu stod klart att hans nya skiva "The Outsider" skulle släppas nu i höst så dreglade jag bara av själva ryktet och jag var beredd att redan innan utnämnda den till årets bästa skiva.
Men så lyssnade jag då på den....

Jag måste redan från början klargöra att det inte är en dålig skiva. Hade det varit en artists debut så hade jag tyckt att det var en väldigt intressant skiva. Men med DJ Shadow-standard så är den inte det minsta bra faktiskt. Vad är det då som gör den dålig? Jo, det är hans nya fixering vid hyphy, denna Bay Area-variant av crunk. Så skivan är fylld av rätt taskiga emcees som kör dom gamla vanliga klyschorna om knark, ghettot etc. Dvs. allt sånt som DJ Shadows tidigare skivor var helt befriade från. Nu är det inriktat mot bling-bling hållet och det låter som tusen andra skivor. Jag har lyssnat igenom skivan otaliga gånger för att försöka hitta något som jag kanske har missat, något som iaf glimmar till lite. Men inte då... Av skivans 17 spår så är det bara 3-4 låtar som är något att ha. Dessa låtar är "Backstage Girl" där Phonte Coleman från Little Brother bjuder på sköna vokala insatser, "Triplicate/Something Happened That Day" som är en klassisk instrumental DJ Shadow-låt, funkiga "This Time (I'm Gonna Try It My Way)" och sen slutligen "You Made It" där han gästas av Chris James från Stateless. Och denna låt är en bra indiepoplåt i klassisk brittisk stil. Men i övrigt finns det inte mycket att hämta. "Enuff" med Q-Tip och Lateef The Truth Speaker är rent ut sagt ett uselt skämt!
Visst, jag har enorm respekt för DJ Shadow för att han har vågat utvecklats och för att han gör den musik han själv vill istället för att göra en kopia av sina gamla skivor. Sådant lyfter jag alltid på hatten för. Men det betyder ju inte att jag behöver tycka om musiken han gör nu, och det gör jag verkligen inte. Det bär mig oerhört emot att skriva följande mening: DJ Shadow gör numera ointressant musik...

DJ Shadow Preview

Jag vet att jag lovade att skriva om skivorna som en del av er tipsade om. Och jag lovar att jag ska ta tag i det, men nu har det kommit en skiva i vägen. Den mest efterlängtade skivan i min värld är nu ute på nätet och den kommer uppta mycket tid framöver. Skivan heter "The Outsider" och artisten är ingen annan en min största idol (ja, i det här fallet använder jag faktiskt det ordet) DJ Shadow.

Utförlig recension kommer i veckan. Det enda jag kan avslöja redan nu är att jag är besviken...

Pirates Of The Caribbean

Utan tvekan en av årets absolut mest överskattade filmer. Se den INTE!!

Just Nu

Små guldkorn i tillvaron:

Teriyaki Boyz - "Beef Or Chicken" (album)
Läs förra inlägget...

Daniel Johnston - "The Late Daniel Johnston - Discovered/Covered" (cd)
...och förstå!

Iron & Wine/Calexico - "In The Reins EP" (album)
Kristian hade rätt, den är underbar!

Omid - "på Uppåt Framåt 060725" (kommande spelning)
Kan bli väldigt nice!

Buck 65 - "på Malmöfestivalen 060818" (kommande spelning) Richard Terfry kommer för att frälsa oss!!!

The Squid And The Whale

Se den! Jeff Daniels + skägg = kvalité!

Skilda Världar

Det är egentligen bisarrt hur ens smak fungerar. På en och samma vecka så har jag blivit blixtförälskad i två totalt skilda sorters artister. Det kunde verkligen inte vara längre mellan Daniel Johnston och Teriyaki Boyz. Den förstnämnda är en medelålders amerikansk singer-songwriter som personifierar begreppen lo-fi och D.I.Y. Denna 45-åring har tillbringat en stor del av sitt liv i en kamp mot sin manodepressivitet och har åkt in och ut på mentalsjukhus genom åren. Han är allt annat än en bra sångare eller musiker. Han sjunger på ett underligt sätt där orden inte alltid får plats vilket resulterar i konstiga skiftningar i låtarna då han ändå envisas med att få med alla ord som han har på papper. Sen är han oxå en högst medioker musiker. Men allt detta vägs upp av hans hjärta. Ja, jag vet att det låter klyschigt, men varenda ackord han spelar och varenda ord han sjunger tränger in. Det är väldigt få artister som nån gång verkligen berört mig känslomässigt. Men med låten "Story of an Artist" så berör han mig så djupt att det ärligt talat inte är långt till tårar. Och det är det som är det stora med Daniel Johnston, ärligheten o det genuina. Han har med sina väldigt egensinniga låtar vunnit ett nytt fan. Han har släppt en uppsjö med skivor och kassetter. Dom flesta med dålig produktion, men det kvittar. Gör en sann kulturgärning o köp en skiva o upplev musik med själ.

Teriyaki Boyz å andra sidan är en helt annan sak. Denna japanska grupp är bland det mest trendiga som finns. Bestående av medlemmar från flera hiphopgrupper samt med designern Nigo som DJ så produceras här musik som får Missy Elliot att kännas gammal. Det är bling-bling, uppfuckade beats och en charmig blandning av japanska och engelska texter. Debutalbumet "Beef or Chicken" från 2005 är redan en raritet och rymmer produktioner från bl.a. The Neptunes, Just Blaze, DJ Premier, Cut Chemist och DJ Shadow. Hur dom lyckats få alla dessa superproducenter att jobba med dom är inte så konstigt om man känner till vad som gör tidigare nämnda Nigo mest känd. Han är mannen bakom klädmärket A Bathing Ape som är bland det hippaste som finns och har så varit i över 10 år. Allt denna man rör vid blir guld och det strömmar folk som vill bli förknippade med honom och hans märke. Och att gruppen själva är som levande reklampelare för märket förstärker ju bara det kommersiella. Sånt som jag egentligen borde hata. Men det räcker att jag lyssnar på låtar som "Tokyo Drift" och "Heartbreaker" för att alla dessa elitistiska tankar ska flyga ut genom fönstret och fram kommer dansskorna.

Så jag har redan nu funnit bland det bästa för 2006: Daniel Johnston och Teriyake Boys! Lyssna eller fortsätt att inte ha koll!

The Challenge

Ja, jag vet. Jag är väldigt insnöad på hiphop och skriver därför väldigt mycket om det. Men om man har lyssnat på en musikgenre i över 16 år så är det ju väldigt lätt att bli skadad... Men därför tänkte jag nu ge både er läsare, och mig själv, en utmaning! Jag vill att ni som läser det här lämnar ett nytt musikaliskt tips i en kommentar. Musiken i sig behöver givetvis inte vara ny, utan det jag är ute efter är en galen blandning. Och sen när jag väl har fått ett gäng förslag på både skivor och låtar som ni tycker att jag ska lyssna igenom, så kommer jag göra det och sen framåt slutet av nästa vecka skriva ett ärligt utlåtande om era tips. Så överskölj mig gärna med förslag nu! Allt ifrån klassiska pianosonetter till japansk noise, från tuggummipop till spansk flamenco. Anything! Det enda jag har som krav är att ni säger en specifik låt eller skiva, en artist eller genre räcker inte.
Så få se nu vad ni har att komma med!

R.I.P. Non Phixion

En av mina absoluta favoritgrupper när det kommer till klassisk New York-hiphop, Non Phixion, har nu tyvärr splittrats. Anledningen till detta är enligt uppgift Goretex uppenbara ovilja att fortsätta att dra sitt strå till stacken. Väldigt trist tycker jag, men på samma gång tycker jag att det är hedersvärt att dom lägger ner helt och hållet än att dom skulle fortsätta som ett decimerat Non Phixion. Dessutom så är jag säker på att ILL BILL, Sabac Red och DJ Eclipse kommer fortsätta släppa grymma skivor även som soloartister. Själv vet jag att jag i många år framöver kommer återkomma regelbundet till skivan "The Future Is Now" och låtar som "Black Helicopters", "Legacy", "5 Boros" och "I Shot Reagan" (sistnämnda nog mest känd i Sverige då det är denna låt som Looptroops "Jag Sköt Palme" är byggd på).
Kommer dock verkligen att sakna att den tänkta uppföljaren "Nuclear Truth" nu inte kommer att nå folket, har en känsla av att den skivan hade varit grymt bra!

Om ni vill läsa gruppens officiella uttalande så finns det här

3 Dagars

Så har jag då på 4 dagar besökt 3 olika festivaler i Göteborg. I onsdags var det Accelerator The Big One på Trädgår'n, i torsdags Göteborgs Reggaefestival och igår var det andra dagen av Brännö Visfestival.

King Creosote och Hot Chip. I mina ögon Accelerators största behållning. Dom ena var en av kvällens första uppträdanden och dom andra avslutade det hela.
Kenny Anderson (sångaren i King Creosote) vann mitt hjärta för två år sedan då han tillsammans med u.n.p.o.c. gjorde en fantastisk spelning på Bananpiren här i Göteborg, och sedan dess har jag lyssnat mycket på deras skivor "Kenny & Beth's Musical Boat Rides" och "KC Rules OK". Deras enorma spelglädje och avslappnade attityd vann även denna kväll mitt hjärta, och att Kenny sedan även var en väldigt sympatisk person att prata med drar ju knappast ner intrycket. En bra start på kvällen. Missade sen tyvärr Regina Spector p.g.a den enorma värme som hade uppstått i lokalen, så jag och min vän Yasuko kopplade istället av med en öl i skuggan. Såg sedan lite av både göteborgska Love Is All och Josephine Foster. Love Is All var mest en tråkig kopia av Le Tigre och Josephine var alldeles för skum helt enkelt. Bättre var då The Spinto Band med sin glada, fartfyllda rock som i många stunder påminde mig om Weezer. Såg lite av Arctic Monkeys. Helt ok, men lite väl enformigt för min smak. The Essex Green var helt ok, och nu hade solen gått ner vid utescenen vilket resulterade i en avslappnad och skön spelning. Death Cab For Cutie gjorde sen bra ifrån sig som väntat. Deras skiva borde egentligen införskaffas faktiskt. Skippade sedan Silver Jews pga behov av frisk luft. Kvällen avslutades sen av råhypade Hot Chip från England. Deras elektropop var väldigt bra och en glad överraskning för mig. Dock lite väl snällt för mig stundtals. Deras drömska melodier var den perfekta avslutningen på kvällen. Det enda som egentligen var ett minus denna onsdagskväll var den enorma värme som drabbat Göteborg och som gjorde att det stundtals var ohållbart att stå och lyssna till musiken som bjöds.

Torsdag. Ytterligare en enormt varm dag, och värme och sol hör ju verkligen ihop med reggae då det var dags att besöka Röda Sten och den andra upplagan av Göteborgs Reggaefestival. Förra årets festival på Trädgår'n var ingen hit då många av dom stora namnen, som t.ex. Sizzla aldrig dök upp. Så i år har det istället satsats på nästan uteslutande svenska akter, vilket är både på gott och ont i mina ögon. Kvällen för mig inledes med Kalle Bah. Ganska ointressant om än kompetent, så hela denna spelning sågs från sittande position på en bänk en bra bit från scenen. Sen var det dags för Göteborgs egna hjälte Kapten Röd tillsammans med sitt band Majorerna och "uppvärmarna" i Äkta Kärlek. Dom sistnämnda var i mina ögon högst ointressanta och inget som väckte nån form av glädje. När sen Kaptenen klev upp så steg även min glädje. Hans set är tight och enormt svängigt, och jag älskar verkligen materialet han bjuder på. Men ett växande minus när det kommer till honom är just låtvalet. Varför envisas han med att köra exakt samma 4-5 låtar spelning efter spelning? Risken blir ju att man tillslut tröttnar på honom om han inte börjar slänga in nya låtar. Men som sagt, han gör alltid bra ifrån sig och hans glädje går inte att ta miste på.
Nästa uppträdande kom från USCB Allstars. Dessa rävar som har hållit på i många år nu och som vet hur man får igång en publik. Ikväll dock så tyckte jag dom var väldigt tama och långt ifrån roliga att titta på. Bättre och roligare var dock Governor Andy som tillsammans med Jr Eric och Roots Disciples spelade efter USCB.
Detta var i mina ögon kvällens bästa spelning. Andy har många väldigt bra låtar och kombinerat med ett bra framförande så dansade jag för första gången på hela kvällen faktiskt. Sen var det dax för kvällens höjdpunkt i mångas ögon, Svenska Akademien. Men då gick jag faktiskt hem. För mycket sol och värme under ett par dagar hade gjort mig rejält trött och illamående, så det fick helt enkelt vara nog för mig. Det enda som jag personligen hade velat se var legendariske selectorn David Rodigan som avslutade kvällen, men det är smällar man får ta. Som helhet så tyckte jag att hela kvällen var sådär bara, och inte särskilt imponerande alls.

I fredags så inleddes då Brännö Visfestival, men den första av festivalens två dagar fick bli en välbehövlig återhämtningsdag för min del. Så det var först på lördagen som jag tillsammans med några vänner tog båten ut till Brännö. Förväntningarna inför dagen var inte så jättestora från mitt håll utan det kändes mest som en kul grej att kolla in. Men jag måste redan nu säga det: Brännö Visfestival is the shit!!! Stämningen och musiken var underbar och inte ens regnet som hängde i luften kunde förstöra det. Först ut var Brännöpojkarna som är lite av Brännös lokala husband tydligen. Och deras set var en precis lagom start på dagen. Sen var det då dags för Carl-Einar Häckner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom, men han har en charm som är svåremotståndlig och kan det här med att sprida glädje. Efter honom var det dags för årets demoband, Hogmans Orkester som bjöd på väldigt skön jazz. Klart bra! Per Umaerus var nästa man på scen. Han och hans band bjöd på många hyllningar till Göteborg och Brännö. Har hört honom tidigare i Bröderna Brothers, men det här var klart bättre. Hoppade sedan över vissångerskan Lena Robért. Såg bara nån låt av henne och det lät inte så spännande och roligt. Sen var det dags för det enda som jag hade sett fram emot innan festivalens början, nämligen Nicolai Dunger. Han körde så gott som bara sina tonsättningar av Edit Södergrans dikter, och han gjorde det väldigt bra. Hans röst hör till Sveriges bästa enligt mig, och hans egensinnighet faller mig på smaken. Hans allsångsnummer ikväll var helt underbara! Tänkte efter det att jag nog hade sett det bästa för dagen, men så fel jag hade! Efter Gunnel Mauritzon, som bjöd på kompetenta vissånger men var ganska tråkig sceniskt, så var det dags för festivalens avslutning i form av Gunnar Källström och Fridens Liljer. Och vilken fantastisk avslutning sen! Den över 2 meter långe Gunnar är en såå sjukt underhållande och galen artist att ens hjärta smälter efter bara ett par sekunder. Och det hela blir ju inte sämre av att han kompas av bl.a Dan Viktor, Petter Ericsson och Livet Nord. Det hela blir en enormt tempofylld, punkdoftande vis-konsert och efteråt så ville man bara ha mer och mer.
Hade aldrig väntat mig att Brännö Visfestival skulle vara så bra, men efter det här så kommer jag utan tvivel göra det här till en årlig tradition!
Så om jag bara kort sammanfattar dessa 3 festivaler så får jag säga som så: Visfestivalen vann mitt hjärta, Accelerator gav mig nya bra musikaliska tips och Göteborgs Reggaefestival var mest bara tråkig. Så dom två förstnämnda kommer jag med stor sannolikhet besöka igen nästa år, mer skeptisk dock gällande den sistnämnda.

Måste bara lägga till ett tack till Daniel och Klara.

Playlist v. 28

Mer livemusik än musik hemma den senaste veckan, men här är lite av det som har snurrat hemma:

King Creosote - "KC Rules OK" (album)
Kenny Anderson är kung!

Hot Chip - "The Warning" (album)
Jodå, den här gången är det en hype som jag kan förstå

Dynamo414 - "Collected" (samling med mp3'or)
Göteborgare som vet hur man snickrar ihop headnodder-beats

Glue - "Sunset Lodge" (cd)
Tack Yasuko för dom här...

v/a - "Eargasms Crucialpoetics vol. 1" (cd)
...2 skivorna plus 8 st. till!

Vecka 27

Har flera trevliga händelser att se fram emot denna vecka:

Accelerator The Big One på onsdag
Göteborg Reggaefestival på torsdag
och slutligen
Brännö Visfestival på lördag

Hoppas bara att vädret blir fint.

Svenska Akademien

Sitter i min säng o skriver medan min sambo pumpar Svenska Akademien på hög volym ute i vardagsrummet. Risken är stor att den här texten kommer få en del irriterade svar, men jag vill bara få det sagt: Svenska Akademien är tråkiga!! Oerhört tråkiga till o med. Visst har Landskronas reggaestoltheter gjort en och annan bra låt, (våga bara inte nämna den hemska "Snapphaneklanen", för då kommer jag att hemsöka er för återstoden av era liv!), och live kan dom också få igång ett visst gung även hos mig. Men på skiva så är dom enligt mig bland det tråkigaste Sverige har att erbjuda på reggaefronten. Relativt osvängigt, fegt PK och inte det minsta kittlande. Jag har under en lång tid nu funderat på vad det är exakt som jag stör mig på hos dom och precis nu så slår det mig hur tydligt som helst. Det är deras röster. Det finns inte ett uns själ i deras sång, rap och toastande. Det är stelbent, monotont och helt utan glöd. Allra helst så får Frithiof Anderssons båda favoriter Sture Allén d.y. och Leia Gärtner mig mest att känna mig sömnig och smått uttråkad. Inte så att deras texter är dåliga. Dom kanske inte är dom bästa texterna jag hört, men det är främst för deras oerhört sävliga framförande. Som om dom ständigt är smått nyvakna och sega vid inspelningstillfällena. General Knas är väl den i gruppen som jag personligen gillar bäst, men jämnfört med många andra toastare på den svenska scenen så står han sig väldigt slätt.

Jag vet att mina åsikter knappast har någon större betydelse, men om någon skulle be mig om vilken svensk reggae som jag skulle rekommendera så skulle S.A. aldrig vara en av dom. Jag tycker istället att man ska kolla in bl.a. Kapten Röd, Kultiration, Dubadown, Governor Andy och Storsien om man vill höra riktigt bra svensk reggae, och inte denna stela, tråkiga skånereggae.